Ingegerd Landström

Detta med mitt namn, det är så knäppt och jag vet inte vad jag ska göra med det.

Jag heter alltså Ingegerd. När jag var ung tyckte jag det var jordens pinsammaste namn; när jag behövde presentera mig brukade jag säga det snabbt och lite slarvigt så att man inte riktigt skulle kunna höra vad jag sa.

Så småningom växte jag in i det och under många år hade jag inga problem med mitt namn alls. Det var som det var.

Sedan flyttade jag till USA och nu har namnproblemet återuppstått, om än i ny skepnad: det går inte att uttala. När jag presenterar mig som Ingegerd får jag alltid, undantagslöst, tillbringa en minut eller två med att försöka få personen framför mig att uttala det på ett sätt som ligger någorlunda nära det tänkta. De vill ju så väl, amerikanerna. Oftast ger vi upp efter några försök, kommer överens om en hyfsad variant och går vidare i livet.

SÃ¥ kunde jag ju lÃ¥ta det vara, men faktum är att jag tycker sÃ¥ illa om den där situationen. Jag tycker inte om att ha ett namn som är omöjligt att uttala  – och stava med för den delen – och jag avskyr att inleda varje ny konversation med en namnövning.

SÃ¥ jag började kalla mig för “Ingrid.” Det lÃ¥g närmast, kändes minst konstigt. Först gjorde jag det bara  pÃ¥ ställen som “Coffee Bean,” där man mÃ¥ste säga sitt namn för att beställa och där jag verkligen inte hade nÃ¥gon lust att förklara och bokstavera och ha mig.

Så småningom blev jag Ingrid även i andra sammanhang. Jag minns inte hur det gick till, jag tyckte väl bara att det var så bekvämt att jag fortsatte och numera existerar knappt Ingegerd längre. Mina svenska vänner kallar mig för det förstås och Jeff och alla nära och kära kallar mig för Ing vilket ligger bra mycket närmare sanningen, men annars poppar Ingegerd upp bara i något sällsynt officiellt sammanhang. När jag måste skriva under för husköp eller field trip till något museum eller betala in skatt eller nåt sånt.

Jag har aldrig varit så förfärligt förtjust i det. Det känns lite fånigt, ungefär som när jag var åtta år och under ett par veckors tid gick omkring och kallade mig för Inca. Men det har varit bättre än alternativet så jag har låtit det vara.

Men nu, jag vet inte, jag tycker jag borde fatta ett beslut. Antingen börja kalla mig för mitt riktiga namn och rycka på axlarna åt alla märkliga versioner (Lingongord fick jag heta på mitt Ralphskort och då hade de ändå haft den rätta stavningen framför sig när de skrev det. Förstår ni vad jag menar nu?). Eller lägga till Ingrid officiellt, som ett andranamn kanske om man nu kan det, så att det inte längre känns som åtta-årigt hittepå .

Jag vet inte hur jag ska göra. Jag kommer, om jag känner mig rätt, aldrig ta mig för att börja lägga till något namn. Jag kan inte ens förmå mig att börja med min medborgarskapsansökan trots att jag verkligen verkligen borde göra det, bara för att det innehåller så mycket pappersarbete och myndighetskontakt som jag inte vill ha i mitt liv.

Återstår att börja använda Ingegerd. Lingongord. Injenjerd. Ingren. Ingerd. Ilaknalfnlaeadnlakfalfknalfn. Whatever.

Kort dag idag. Ungarna slutar 1:45, jag måste iväg och handla mat innan dess.

Vill helst sitta kvar vid mitt skrivbord, jag sitter här och hummar och skriver och det går så bra. Ibland tittar jag ut genom fönstret på mina kaliforniska tulpanlökar som växer i solen.

Barn och mat vill jag inte alls just nu.

Ååååh. Frustration. Det finns aldrig tillräckligt med tid.

Så fort eftertextena började rulla efter III:an  hade vi en kort diskussion och kom fram till följande gemensamma åsikt: vi borde ha sett dem i den andra ordningen, det vill säga vi borde ha börjat med första filmen och kört på till sex.

Nu såg vi IV-V-VI och sedan I-II-III och det kändes inte alls bra. Sorgligt och hopplöst jäkla slut, galaxerna drunknar i glödande lava, profilbilder på Team ondska fyller upp hela rutan, och och hur ska det nu gå för dessa små bebisar som just förlorat sina föräldrar och lämnats av till människor som vi knappt vet vilka de är?

Vi baserade beslutet om ordningsföljd på någon vag tanke om att ja-men-de-tidiga-filmerna-är-ju-så-tekniskt-primitiva-jämfört-med-de-senare-så-man-måste se-dem-först-för-att-stå-ut-med-dem. Eller rättare sagt, Jeff gjorde det, jag hade ingen egentlig åsikt, tyckte inte att det spelade någon roll. Börja med fyran för all del.

Fel tänkt av oss båda två. För det första spelar det visst roll i vilken ordning man ser dem, det är en stor filmuppleveles att se Star Wars med ungarna för första gången och då ska man faktiskt tänka över  hur man vill lägga upp det hela så att det blir rätt. För det andra tror jag att tekniken, eller snarare bristen på teknik kanske, inte spelar någon större roll. Själva berättelsen är viktigare än långsamma lightsaber-dueller och mesiga rymdskepp och berättelsen tar inte slut med bortlämnade bebisar.

Ã… andra sidan, om man ser dem frÃ¥n I-VI sÃ¥ försvinner nÃ¥gra häftiga överraskningsmoment frÃ¥n de senare filmerna. “Luke, I am your father” förstÃ¥s och att Leia och Luke är syskon. Men jag tar hellre det än att sluta mitt i berättelsen. Dessutom finns det väl inte nÃ¥gon som inte känner till själva grundstoryn i Star Wars, sÃ¥ den enda som rimligtvis blir överraskade av släktskapen är Luke och och Leia och de blir överraskade oavsett i vilken ordning man än tittar.

Nyfiken som jag var vad riktiga die-hard fans har att säga i frÃ¥gan sÃ¥ hamnde jag hos en mycket initierad person som tar ordningsfrÃ¥gan pÃ¥ allvar och grundligt resonerar för- och nackdelar med olika sätt att se filmerna. Hans favorit är, och det hade  jag inte alls tänkt pÃ¥,  “The prequels as flashback”, det vill säga IV-V-I-II-III-VI.

På det viset behåller man spänningen med både pappa och att den lilla gröna ärtgubben faktiskt är Master Yoda, samtidigt som man avslutar berättelsen där den ska avslutas. Och om man nu är tekniknörd så är sexan inte fullt lika primitiv som de två första filmerna så det kanske man kan stå ut med.

Om ni ska se Star Wars med era barn eller andra nybörjare så tycker jag ni ska läsa det där resonemanget, det är faktiskt inte alls oviktigt. Vi har löst vår gemensamma sorg efter trean med att raskt bestämma oss för att se sexan igen så fort vi bara hinner och det är ju för all del trevligt för då har vi en film kvar.

Detta var för övrigt ett ämne som jag aldrig hade trott att jag skulle ha någon åsikt om.

Jag hittade en kurs pÃ¥ USC som jag tänkte att jag skulle söka in pÃ¥. En nio mÃ¥nader lÃ¥ng kurs som leder till en M.A. i  “Specialized Journalism.”

Läste det finstilta och hickade till när jag såg vad kursavgiften är: kursavgiften för en nio månader lång utbildning är 40,000 dollar.

$40,000!

Det är klart jag vet att en universitetsutbildning i USA kostar mycket pengar. Men jag har aldrig tagit reda på exakt hur mycket, det har inte varit aktuellt, varken för mig eller för mina små elementary-school-barn.

$40,000 för två terminers studier- det är ju helt osannolikt. En fantasisumma. I alla fall i min värld. Även om jag hade haft råd så skulle det kännas helt galet att lägga ner så mycket pengar på en nio månader lång utbildning. Vilka är dessa människor som gör det? Har alla fått stipendium?

Jag är bortskämd förstås, omklappad och omkramad som jag varit av ett universitetssystem där ingenting kostar pengar och där doktorander till och med får lön under forskarutbildningen.

$ 40,000. Det var som fan.

Sista kvällen i Norrland och jag ville lägga in en fin snöbild, en av alla hundratals snö-på-träd-bilder jag tagit de senaste dagarna, men jag hittar inte sladden till kameran. Den är i bästa fall nerpackad i en av resväskorna, i sämsta fall kvarglömd hos mina föräldrar.

Det har varit mycket snö de här dagarna, snö och kyla. Kylan är helt ok – härlig faktiskt – när man är väl pÃ¥klädd; man kan gÃ¥ pÃ¥ timslÃ¥nga promenader utan att frysa fast det är -18 om man bara har ordentligt med kläder pÃ¥ sig. Det är de korta sträckorna, de där man inte är ordentligt klädd eftersom man ju mest ska vara inomhus och det blir sÃ¥ varmt och jobbigt om man klär pÃ¥ sig för mycket, som är vidriga när det är kallt.

Inga långkallingar, inga varma byxor, slarvigt virad halsduk, kalla boots istället för varma, fodrade kängor, och så ut till bilen från huset, från bilen till affären, eller det värsta av allt, ut från affären eller fiket till en kall satans bil eftersom man inte haft tillgång till motorvärmare.

Jag ska kliva upp om tre timmar. Jag har inte sovit alls. Jag har varit i Sverige i en vecka och min jetlag har övergått till ett konstant vaket tillstånd. Jag sover inte. Punkt.

Förutom igår natt när jag tog en halv sömntablett, den första i mitt liv, och sov åtta timmar i sträck. Efter det trodde jag att jag var uppe på banan igen, att jetlagen fått ge sig, men här sitter jag och klockan är snart fyra. Om tre timmar måste jag kliva upp och sedan ska jag vingla runt i Stockholm hela dagen och längta efter att få sova.

Jag hade sett så fram emot den här dagen. Tänkte jobba bort lite grejer på flyget,  sedan hitta en datorväska till Jeff som han ska få i julklapp,  sedan gå på det nya fotomuséet, Fotografiska heter det väl?  Förhoppningsvis träffa kära vänner på kvällen.

Men nu. Nu kommer jag att vara vaken i två timmar till, sedan kommer jag att sova en timme och sedan kommer jag att vakna och inte vilja göra någonting alls förutom att fortsätta sova.

Någon som kan rekommendera en affär med snygga datorväskor i Stockholm? Helst inte skinn. Gärna centralt.

Ibland, när jag läser artiklar där jag kan ämnet, tänker jag att det är märkligt att man kan använda sÃ¥ mÃ¥nga ord och berätta sÃ¥ litet. Eller att man kan skriva en artikel utan att egentligen vara särskilt insatt i ämnet – man gör en intervju eller tvÃ¥, ser sig omkring i omgivningen, kollar upp basfakta och sÃ¥ har man en en text färdig för publicering.

Jag tänker på det när jag läser DN-artikeln om turismen i Sri Lanka och hur lankeserna hoppas att den öka igen, nu när någon slags fred existerar.

Jag vet, det är ju bara en glad och anspråkslös researtikel, utan ambitioner att ta upp frågor om rättvisa och vem som tjänar på turism och vem som inte gör det, men i alla fall. Det finns så mycket mer som är intressant och värt att berättas när det gäller turism i Sri Lanka.

Dess historia – hur det lankesiska folket (den fattiga delen, de sÃ¥ kallade “local people”) förväntades uppföra sig väl, vara glada och trevliga och vänliga och under inga omständigheter försöka sko sig pÃ¥ de välbärgade besökarna när de dök upp i början av 1960-talet:

“The people of Ceylon offer one of the country’s greatest assets in their friendly attitudes. This condition should be exploited so that the visitors will receive the benefits of this worthwhile attribute (Ceylon Tourism Plan, 1967:276)”

Lankesernas roll var turistattraktionens, inte entreprenörens. Den senare var förbehållet folk med pengar att investera.

Dess nutid – hur lokala, enskilda, privata entreprenörer som ofta finns inom den informella sektorn och som betraktas som parior av den formella delen av turistindustrin – guesthouseägare, restauranger, guider, snorkelutrustningsuthyrare –  i till exempel Hikkaduwa inte har en chans att konkurrera med de stora all-inclusive hotellen i till exempel Bentota. Turisterna som kommer dit har redan betalt för hela deras semester i förväg, de kommer inte att anlita nÃ¥gon lokal entreprenör av nÃ¥got slag. Mannen som citeras i artikeln väntar med all säkerhet inte bara pÃ¥ svenskar, han väntar pÃ¥ turister. Punkt.

Dess eventuella framtid – hur den senaste turiststrategin lovar att nu ska lokalbefolkningen inte längre reduceras till leende photo opportunities, nu ska de ocksÃ¥ fÃ¥ ta del av vinsterna frÃ¥n turismen, nu ska de ocksÃ¥ fÃ¥ vara med och bestämma. Den (mig veterligt) senaste Ecotourism Development Strategy (2003:4) utlovar till exempel att ekoturism (som man har ambitionen att satsa stort pÃ¥) kommer att ha mycket starka inslag av:

“Benefits to the local communities and peoples, through such means as participation in decision-making, employment, management, ownership, education, self-reliance and fulfilment, or strengthening culture.”

MÃ¥nga vackra ord och jag undrar sÃ¥ hur man kommer att förverkliga dem när man nu börjar exploatera den norra och östra sidan av landet som har precis de där orörda, palmbeströdda stränderna som vi sÃ¥ gärna vill veckla ut vÃ¥ra vinterbleka kroppar pÃ¥. Utan att bli störda av nÃ¥gon lokal smÃ¥mÃ¥nglare i läsk, – guide, – eller klädförsäljningsbranschen förstÃ¥s.

Och det är bara början. Det finns så mycket som är intressant och viktigt att säga om turismen i Sri Lanka. En vacker dag ska jag skriva om det.

Ja, jag vet, de är verkligen makalöst högljudda, de nya, 100 % komposterbara, Sun Chips-påsarna. Första gången man hör det där vassa SKRAAASCHET så hoppar man till lite, undrar om man hörde rätt och om en påse chips verkligen kan låta sådär. Och så klämmer man till lite bara för att testa och hör samma vassa SKRAAASCH igen och tänker What the heck!?

Men ändå, högljutt eller ej, att skriva till tillverkaren av påsarna och klaga på oljudet, vilket i sin tur för med sig att tillverkaren drar tillbaka påsarna från marknaden är inte det lite, vad ska man säga, korkat?

Med tanke på omständigheterna, att vi måste vara beredda på att göra en del rejäla uppoffringar för att få ordning på miljöproblemen så gott det nu går, så förefaller inte högljudda chipspåsar vara vårt största problem.

Just den uppoffringen kunde man kanske tänka sig att vi hade varit villiga att ta. Man skulle kanske kunna tänka sig att vi hade hällt chipsen i en skål och betrakta problemet som löst, istället för att ta oss tid att kontakta tillverkaren och påtala att vi aldrig mer kommer att köpa en Sun Chips påse någonsin, såvida de inte drar ner på volymen.

Men det gör vi alltså inte. istället skriver vi brev och när de 100% komposterbara påsarna så småningom dras in så blir vi nöjda och betraktar det som en seger.

Ibland känns blotta tanken på en annorlunda värld mycket, mycket avlägsen.

Steven Colbert rapporterar vidare.

“The purpose of the feast is to expose children to a more authentic experience of what the Pilgrims had and did…”

“…please send your children to school on Friday wearing clothing similar to the Pilgrims who wore very plain, drab clothes….”

“…long-sleeved blue, gray, or brown shirt and long pants with socks pulled over the pants to the knees…”

“…a stocking cap or a wide brimmed black hat….”

“…parents are the Native Americans who bring much of the food…”

“…parents can can also dress appropriately…”

“…please send your child with wooden bowl, mug, wooden spoon and a cloth napkin….”

“…need people to sign up for food, games and set/-up/clean-up…”

“…if you are helping with building structures please arrive no later than 10:30…”

…ensure your child arrives at school no later than 6 AM to help milk the authentic cows…

…practice speaking proper Pilgrim talk with you child, using phrases such as “Good morrow”, “How now?” and “Fare thee well.”

…preferably a belt with a buckle the size of a medium large dinner plate…

“Do not stress. Any small semblance of this will do. This is very casual.”

Ok, det spårade ur där på slutet, men vid den här tiden på året är det lätt att man gör det. Spårar ur. Det var väl därför de la till att vi inte ska stressa, men hur kan man inte stressa när alla högtider attackerar samtidigt på flera olika fronter  och allt detta ska multiplicera med tre?

Och det ska tas med massor av mat (de äter ju aldrig något, de är så speedade av själva kalaset och struntar fullständigt i hemlagade cupcakes och de fint uppskurna grönsakerna och allt det andra, varför håller vi på på detta viset???) och det ska bakas pumpapaj och det ska firas autentiskt med träslevar och knästrumpor och det har man inte hemma så man måste ut och handla och vad i h-e är en stocking cap anyway???

Nej vet ni, så här kan jag ju inte hålla på, vilket uselt bloggande det har blivit på sista tiden. Jag vet precis vad det beror på, det beror på att jag har drabbats av svårartad prestationsångest och tycker att allt jag skriver här måste vara genomtänkt, välformulerat och gärna roligt, tänkvärt och klokt också.

(Det märks inte nödvändigtvis på det jag skriver, men det är en annan sak.)

Det begriper ju vem som helst att det blir inte mycket producerat med en sådan måttstock i bakhuvudet.

Så. Nu är det slut med det ett tag framöver. Nu blir det ett och annat anspråkslöst inlägg om det ena och det andra utan några ambitioner alls. Det blir skönt. Det blir kanske inte så spännande och genomtänkt alla gånger, men det gör väl inget? Va? Det är ju faktiskt bara en blogg.

Idag har vi varit till Moonshadow Ranch och ridit. Eller snarare, Alicia har ridit, jag har suttit bredvid och önskat att jag red. Jag ska börja jag också, jag måste bara börja dra in lite pengar till hushållet. Vi ska ha mommy-and-me ridning helt enkelt, det blir härligt!

Alicia hade en ny ridlärare idag och när jag skulle förklara hur mycket hon ridit tidigare drog jag till med att “she red this and this much two years ago and she red this and this much last summer” och jag hade väl fortsatt ett bra tag till om inte Alicia väst “det heter inte red mamma, det heter rode” och därmed fÃ¥tt tyst pÃ¥ mig.

“Well, it´s not my language,” svarade jag, precis som jag alltid brukar försvara mig när det blir fel. Vilket det blir oftare än jag vill erkänna. Men det är ok,  jag tycker om när mina barn rättar mig. Jag gillar när jag frÃ¥gar Alicia om vad ett ord betyder och hon vet det. Eller när hon himlar med ögonen och förklarar hur man uttalar allegiance eller, som jag gjorde alldeles nyss, upplyste om hur man stavar det.

Man blir klok av sina barn.