Ingegerd Landström

Ah, the wonder of an empty day. Inga läkarbesök, inga ärenden att uträtta, inga tider att passa, och biblioteksvolunteeringen som jag skulle haft i två timmar på förmiddagen blev inställd. Jag borde gå till tandläkaren förstås, men jag gör det inte, jag gör det bara inte. Jag vet att det blir värre om jag inte fixar det, men jag kan inte förmig mig att lyfta på luren och tala om för Dr. Zola att kronan inte hjälpte min spruckna tand och att jag nog måste ha den där rotfyllningen i alla fall.

Istället lÃ¥ng springrunda, tidningen, och ett telefonsamtal frÃ¥n min läkare som sa att MRI-undersökningen inte visade sÃ¥ mycket . “Possibly very early degenerative…” nÃ¥gonting och jag ska testa nÃ¥gon slags medicin och se vad som händer. Inte ett ord om “möjlig cancertumör” eller MS-liknande symptom. Gott sÃ¥.

Nu en stor kopp kaffe  och så ska jag sätta mig och skriva en artikel baserad på en intervju av en intressant person jag gjorde för alldeles för länge sedan. Det blir bra det.

Först: åka iväg på morgonen, väl förberedd, lite nervös men mest förväntansfull över att träffa en person jag är nyfiken på.

Sedan: intervju. I bästa fall ett bra samtal, ett där innehållet tar över situationen. Så var det idag. En intervju med en person som hade mycket att berätta och som var så, så, jag vet inte vad. Klok. Eftertänksam. Och intressant.

Efter det: köra hem, med huvudet fullt av alla första intryck. Meningar som dyker upp, möjliga inledningar som virvlar omkring. Lättnad över att det gick bra.

Till sist: sätta sig vid datorn. Kasta ner alla de där första intrycken. Lyssna igenom bandet. Hitta en första tråd. Börja skriva. Känna ansvaret över att skriva en text som gör personen jag pratat med rättvisa. Den utmaningen.

Det är arbetslycka det.

Tänk att vara journalist, en bra och framgångsrik journalist med massor av journalistkollegor att diskutera skrivande och allt annat spännande med. Tänk att man tillsammans med en av de kollegorna spånar på några uppslag och idéer och att en av de idéerna utmynnar i ett gemensamt bokprojekt, ett bokprojekt som man sedan sitter i en grandios lägenhet i Marocko och finslipar tillsammans.

Tänk sedan hela den resan, att skriva en bok om ett ämne som man verkligen är intresserad av och att få göra det tillsammans med någon annan som man tycker om att jobba med. Tänk allt forskande och läsande, allt dispositionsfilande, alla utkast, alla textversioner som mailas fram och tillbaka (eller ja det finns ju Google.doc också). Alla diskussioner, alla strykningar och omskrivningar, all frustration, alla tysta kvällar framför datorn med alldeles för mycket kaffe och alldeles för lite text, men också, någon enstaka gång, i det där totalt koncentrerade, glasklara tillståndet som överträffar det mesta annat man kan företa sig här i livet och som gör att texten nästan skriver sig själv.

Tänk all stillsam, ren och skär lycka över att få göra allt detta. Tänk det.

Det var ett ångestfyllt beslut och jag vet inte om jag valde rätt till sist, men den blev det i alla fall. Det är ju en omöjlig uppgift att välja kamera när man inte känner sig riktigt hemma i fotobranschen, man måste lita på andra som kan sina saker men alla proffs tycker olika och hur ska man veta vem man ska lita mest på? En bra nybörjar-DSLR-kamera sas det mig att den här var och till sist tog jag ett djupt andetag och gjorde slag i saken. Nu har vi inlett en första trevande bekantskap. Det känns bra än så länge, på ett försiktigt vis.

Aaaa the frustration of att komma från en liten ort belägen vid världens ände. Eller i alla fall ovanför polcirkeln. Nu har vi lyckat boka påskbiljetter till Stockholm och det var verkligen inte enkelt, fråga min man som gjorde allt jobbet. Två gånger gjorde han det dessutom, för jag hade inte riktigt ordning på min brors förehavanden och så visade det sig att han skulle vara bortrest när vi kommer och hela resan skulle helt plötsligt behöva flyttas framåt en vecka. Då suckade Jeff och bokade om alltihop och jag undrade i mitt stilla sinne hur han orkar med mig och mitt oorganiserade väsen, men det gör han och för det kan jag tycka att han borde få något slags pris. En boxervalp kanske?

Hur som helst, biljetterna till Stockholm är bokade, nu är det mitt jobb att ta oss norrut och det är här frustrationen kommer in. Det borde vara så enkelt, det är ju bara några larviga inrikesbiljetter, men allt är fullbokat, allt är dyrt, inga tider stämmer och om vi inte vore så trötta när i kommer fram så skulle vi bara hyra oss en bil och köra hela vägen. Kanske vi gör det.

Men vi ska hem till påsk. Jag har inte tillbringat en vår däruppe på sju år. Mina barn har aldrig gjort det, förutom Max och Alicia en gång när de var så små så de knappt kunde gå i snön och inte har några som helst minnen av. Men nu ska vara där i två veckor. Vi ska åka slalomskidor och längskidor och grilla korv. Vi ska åka upp till fjällen och bo i en liten ark mitt ute på en stor fjällsjö och där ska vi köra skoter och åka skidor och fiska. På kvällarna ska vi bada bastu för min bror har inte bara byggt en ark, han har byggt en arkbastu också och till den hör tydligen något som kallas bastutunna, vilket innebär att man kan ta sig ett dopp efter bastun utan att behöva hugga hål i isen och sänka sig ned i fruktansvärt kallt vatten. Erik tränar snowboardhopp på mattan i vardagsrummet. Jag ska se till att boka de där f-bannade biljetterna.

(Alltså, jag bor inte fullt så långt norrut som man kan tro av fotot. Men känslan är precis den: en landsväg i riktning ut mot de ödsliga vidderna i fjärran. På gott och ont.)

Det är söndag eftermiddag, en ljuvligt ljummen och händelselös eftermiddag, och jag halvligger i vår soffa på altanen och tittar upp på våra eucalyptusträd, funderar lite förstrött på om man verkligen kan hugga ner något som är så grandiost?

Visst kan man det, säger min svåger. Han tycker inte om eucalyptusträd, framför allt därför att de inte hör hemma i södra Kalifornien. Min svåger tycker inte om någon växtlighet som inte hör hemma här, oavsett grad av grandiositet, and that is that.

Invasive alltsÃ¥ – det är ett minus. Dessutom är de brandfarliga, de brinner som torrt björknäver, och vÃ¥ra träd, som stÃ¥r alldeles intill vÃ¥rt lilla hus, är säkert alldeles speciellt brandfarliga eftersom vi inte har beskurit dem sedan vi flyttade hit. Ett minus till.

De står i vägen för vår framtida utbyggnad av tomten. Stort minus.

Om vi bygger ut tomten så att vi kan ha ett trädgårdsland i ena hörnet så kommer eucalyptusträden att se till att både trädgårdsland och den utbyggda tomten ligger i skugga så gott som hela dagen. Det största minuset.

Men hugga ner träd, det är verkligen inte min grej. Jag kan inte göra mig av med någon form av växtlighet så länge det finns minsta hopp om liv, hur ska jag kunna sanktionera mördandet av ett stort träd, eller till och med två?

Stort beslut alltså.

Andra stora beslut som väntar runt hörnet:

Ny kamera. En bättre kamera, en mer avancerad kamera. Men vilken djungel det är i kameravärlden och jag är verkligen inget proffs, hur ska jag kunna veta vilken kamera som är bäst? För mig.

Ny telefon. En Iphone? Men jag vill gärna ha knappar på min telefon, tycker inte om touch screens. Är det hopplöst gammalmodigt att tänka så, finns det över huvud taget telefon med knappar nuförtiden? Jag måste kunna kolla min mail på den, det och knappar är mina modesta krav.

Hund. Kan vi ha en hund, har vi tid? Och ska vi köpa en boxer eller inte? Blandras kanske? Men jag vill verkligen ha en boxer.

Om vi bestämmer oss för att skaffa hund, ska vi då ta en rescue dog eller ska vi gå till en bra uppfödare? En nära släkting till oss slutade prata med mig när jag försiktigt förde fram idén om att inte gå till ett animal shelter. Inte för att jag inte tycker det är en bra idé, det är det visst, men jag tänker att om vi ska ha en stor, stark boxer i familjen så vill jag veta varifrån den kommer. Inga dolda aggressiva anlag bland mina ungar, nix, det går inte.

Sånt ligger jag och funderar på. Vädret är verkligen alldeles ljuvligt. Äntligen värme, mina blomlökar växer en halv centimeter om dagen. Min Manzanita blommar, trots att någon påstod att den inte trivs i kruka. Det var säkert min svåger som sa det. Jag ska visa honom den nästa gång han kommer hit. Imorgon ska vi förresten ut i vildmarken och leta efter Nya Zeeländska lersniglar med honom. Det blir spännande.

Min svåger, Mark, gör så många roliga saker. Och bra saker; om ni tycker att vattnet längs med kusten var renare nu än förra gången ni var här och surfade så är det med stor sannolikhet min svågers förtjänst. Eller i alla fall delvis hans förtjänst.

Ibland när han jobbar med något restaureringsprojekt behöver han frivilliga som hjälper till med att gräva, rensa bort växter som inte har där att göra (allt från små, små grästuvor till stora träd) och plantera nya, inhemska plantor, och allt som oftast kommer vi med vår lilla arbetstrupp bestående av fem personer (varav tre inte är alldeles arbetsvilliga) och gör en insats.

I söndags skyfflade vi torvmull (alltså mulch, är det torvmull? Eller bara mull? Eller något helt annat?) och sedan krattade vi ut den mycket prydligt längs med kanterna av en liten del av Stone Canyon Creek som rinner ovan jord genom UCLA. På detta viset:

Själva mullen syns inte så bra just på den bilden, vi hade just börjat, men det var i alla fall där vi befann oss. Dagen innan var ett hundratal volontärer där och planterade under Marks vägledning (därav flaggorna).

I söndags var det bara vi, en liten exklusiv skara, gräddan av hans volontärstab skulle man kanske kunna säga. På måndag ska skolbarnen plantera fler blommor och buskar.

Just det ja, jag sa faktiskt skolbarnen, kan ni förstå att detta faktiskt är en del av en skola!?

Jag trodde att det fanns en universell lag som sa att skolgårdar måste bestå av en stor plan yta täckt av asfalt och med ett absolut minimum av växtlighet, men tydligen är det inte så, i alla fall inte när det gäller privatskolor.

Nu har de lyckliga barnen dessutom fått nya, fina plantor och torvmull till sin lilla skoldjungel.

Vi tar vår skottkärra och våra spadar och går vidare till nästa projekt.

Min lilla trio är på semester hos farmor sedan igår kväll och det är ju alldeles fantastiskt vad mycket jag har fått gjort idag. Upp klockan sju efter en natts ostörd sömn vilket inträffar en gång om året i genomsnitt och gör mig till en bättre människa. Förbereda intervju, åka iväg till downtown, traska omkring lite på stan och fota, leta rätt på Hygge Danish Bakery, göra lång och rolig intervju med Jim Koenig som grundat och fortfarande driver Scandinavian Film Festival in Los Angeles och som är  en fantastiskt trevlig människa. Sedan hem, köpa sekatör, äta lunch och läsa tidningen, skriva klart annan text och skicka iväg den till min ständige läsare för en dos skoningslös kritik. Välförtjänst skrivbordspaus som jag tillbringade med att inviga den nya sekatören (som visade sig vara irriterande dålig på alla sätt och vis) på rotsystemet från de hemska rosenbuskarna som jag tog bort för ett par veckor sedan. Grävde ner de sista plantorna som stått och väntat på att få komma ner i jorden och det kändes mycket, mycket bra, jag har oroat mig för dem. Ja, sedan in till skrivbordet igen och här sitter jag och klockan är bara fem på eftermiddagen. Jag har en dryg timme på mig att titta på intervjun från idag och peta ner lite inledande text, därefter ut till Moorpark, krama mina barn, krama min snälla svärmor och svåger, äta middag och när vi kommer hem kan klockan omöjligt vara mer än nio. på sin höjd halv tio.

Det  är ju alldeles otroligt vad mycket tid ens barn tar i anspråk! Jag säger ingenting om det, det är som det är och det är för det mesta mycket trevligt, jag noterar bara denna ocean av tid  jag har haft  till mitt förfogande idag och alla saker jag hunnit med utan att vara det minsta jäktad, utan att snegla på klockan alls, förutom inför intervjun då.

Märkligt. Härligt.

Så låter det alltid i alla till synes opretentiösa inredningsreportage man händelsevis råkar läsa och jag undrar alltid hur folk har tid att springa på loppisar och hitta gamla saker hela tiden.

Nio gånger av tio hittar man inget; det går en förfärligt massa saker man inte vill ha på varje grej som man tycker om.  Jag har inte den tiden och dessutom tycker jag inte att det är särskilt roligt att leta gamla grejer, så jag går nästan aldrig på loppmarknader eller auktioner. Jag skulle vilja vara en sån person som gör det, det vore väl kul att ha lite gamla, återvunna, egenhändigt renoverade möbler i huset, men nej. Jag vill ha det, men jag vill inte spendera tid på att hitta dem.

SÃ¥ blev min man Craig’s List-hooked och nu är jag helt plötsligt där. I Sköna Hem-artikeln. Det där citatet kunde vara mitt.

Jeff skickar länkar på saker som han hittar och jag säger ja eller nej och sedan slår han till. Det tar mig nästan ingen tid alls, möjligtvis kan jag vara tvungen att hämta något nån gång, eller ta emot pengar från någon som köper något av oss, men vanligtvis klickar jag bara på länken jag får skickad till mig.

Jag är nöjd för hela proceduren tar tre sekunder; Jeff är nöjd för han hittar konstiga saker och sparar lite pengar emellanåt.

Häromveckan köpte vi ett skrivbord för 120 dollar av en kille i Malibu. Jeff hittade den, jag mailade killen och frågade om vi kunde få titta på den samma kväll, och Jeff åkte och hämtade hem den.

Visserligen tog det ganska länge att slipa och lacka det gamla öket, men det var det värt.

Nu har jag ett eget skrivbord, ett där jag inte behöver trängas med smulor efter frukosten och som jag inte behöver rensa varje eftermiddag när ungarna kommer hem och ska göra läxor.

Mitt skrivbord, bara mitt. För 120 dollar och med en tidsåtgång på totalt tre timmar av vilka samtliga gick åt till att lackera (Jeff slipade, jag hatar att slipa, det finns inget tråkigare i denna värld än att slipa). Inget oändligt botaniserande bland möbler i olika stadier av förfall där man inte vet vad som eventuellt är ett kap och vad som är bortom all räddning, oavsett slipinsats.

Sköna Hem, jag är redo.

ps. Som av en händelse skymtar en nyligen rödmÃ¥lad vägg pÃ¥ bilden. Mina röda väggar – jag älskar dem!

Nej, jag var inte alls med på the Women´s Conference 2010 i Long Beach, som jag hade kunnat vara om jag bara tagit reda på att den gick av stapeln och om jag hade köpt biljetter i god tid. Däremot målar jag väggar, skjutsar runt på besökande syskonbarn, volunteerar på skolan, skriver och så har jag satt min fot i Los Angeles River för första gången i mitt liv. Det senare var märkligt och fantastiskt på alla sätt och vis, jag har bott här i snart sex år och läst massor om floden och kört över den någon gång då och då, men that is it. Igår stod jag mitt i den och blev nästan tårögd av alltihop, oklart riktigt varför, men så var det i alla fall.

Visste någon ens att det fanns en flod här, ja det visste ni förstås för alla människor har sett Grease och Terminator II och alla andra filmer den figurerar i, men det är ju inte precis det största turistmålet i denna stad och om ni ombads peka ut var den går så kan jag slå vad en massa pengar om att ni inte skulle klara av det.

Men den förtjänar mycket mer uppmärksamhet, denna stackars betongklädda så kallade flod. L.A. river är anledningen till att Los Angeles ligger där det ligger och ja, det finns massor av spännande saker att berätta om den, men nu har jag ett SWEA-Blad att göra klart så det får bli lite senare.

PS. jag ber verkligen om ursäkt för kassa bilder, det är en sällsynt dålig kombination av fotograf och kamera och jag måste verkligen göra något åt båda!