Ingegerd Landström

Bibliotekdags igen, idag mitt gamla stamhak i Westwood. Förr tyckte jag att det var så litet, så litet men det var för att jag jämförde med Central Library i downtown som ju förstås är stort och stiligt. Nu sitter jag mest på vårt lokala bibliotek i Pacific Palisades som verkligen är pyttelitet och ja, då blir genast detta lilla ställe ganska stort.

Men, det jag ville komma fram till var att det hänger verkligen inte pÃ¥ storleken: bibliotek, stort eller litet,  är ett fantastiskt fenomen. Ett offentligt vardagsrum utan köptvÃ¥ng och med obegränsad (ok, nästan i alla fall, alla bibliotek är ju inte British Library som är Biblioteket med stort fett B i mina ögon) tillgÃ¥ng till böcker, tidningar, skrivbord, el, lugn, ro, och – inte minst – sällskap utan prattvÃ¥ng när man känner att väggarna där hemma hÃ¥ller pÃ¥ att rasa in över en där man sitter vid sitt skrivbord och sin dator och bara mÃ¥ste ut bland andra människor.

Jag vet, det är inga nyheter precis, alla känner till hur bra det är med bibliotek. Men ibland måste man påminna sig själv om det, särskilt nu när pengarna för att hålla biblioteken öppna håller på att ta slut, i alla fall i mitt lilla hörn av världen. Förr hade LAPL (Los Angeles Public Library) öppet alla dagar i veckan, sedan stängde de på söndagar, sedan stängde de på måndagar också och nu blir man lite häpet glad när man kommer hit och det visar sig vara öppet.

Ikväll är det öppet ända till åtta. Fint.

…om nÃ¥gon undrar vad som är det mest amerikanska jag vet sÃ¥ är det just precis det här: strÃ¥lkastare över baseball/fotbollsplan, ungar som springer och tränare som ropar.  När jag stÃ¥r där vid kanten och tittar pÃ¥ känner jag mig som om jag deltog i en amerikansk film. Det känns inte pÃ¥ riktigt, men det känns bra.

Skolstart. Ny ryggsäck till Erik och nya pappersmappar till alla tre inköpta i god tid, vattenflaskor och lunchväskor helt ok från förra året, inga nya behövs. Koll på nya klasskompisar, koll på nya lärare, alla är nöjda och glada, allt är lugnt. Uppstigning i god tid, lunchväskor packade, glömde inte bort att köpa frukt och rökt kalkon till mackorna igår. Bestämde kläder dagen innan, hittade alla borttappade skor och ställde dem i hallen där de ju faktiskt ska befinna sig.

Ut ur huset i god tid och därmed i god tid på skolan trots att jag glömde papperena med klassrumsnummer och var tvungen att springa tillbaka och hämta dem (note to self: det kallas att ha marginaler och betyder helt enkelt att man tar till några minuter extra i sin tidsplanering för att gardera sig mot oförutsedda händelser längs med vägen. En bra grej, glöm det inte.).

Hälsade på alla lärare, hälsade på rektorn, hälsade på en drös nya föräldrar och en del gamla. Många social networking poäng. Bra jobbat.

Hem. Fem och en halv ljuvliga, ensamma, produktiva timmar.

Hämtning av barn. Playdate för Alicia. Hem med pojkarna, lite mellanmål och sedan hopplockning av hockeyutrustning inför eftermiddagens träning. All utrustning hittades,  påklädning under lugna och stillsamma former, iväg till träningen och vi kom i tid. I god tid.

Två och en halv timmars hockeyträning. Svinkallt. Alla mammor hängde vid sargen i två och en halv timme. Måste bli ändring på det där, ska vi verkligen göra det, stå vid sargen i två timmar två gånger i veckan och titta på när våra barn tränar hockey? Vi bör omgående skaffa ett liv, men det är en annan historia som jag återkommer till en annan gång.

Hem vid 19-tiden. Beställde hämtpizza till trötta, utsvultna barn och mamma. Dusch och bad och allt det där och sedan, den verkliga utmaningen: Pappershögar! Hemläxor! Alla papper som behövdes fyllas i fylldes i (i genomsnitt sju per barn), alla hemläxor gjordes utan några större incidenter (förutom att jag använde min föräldraauktoritet och suddade ut Eriks självporträtt bestående av en streckgubbe med vassa tänder och draget vapen. Herregud.)

Kl. 21:14: Pojkarna sover. Alicia ligger och läser.

Sådärja. Första skoldagen avklarad. Piece of cake if you ask me.

Ja det är det, det är en bright, shiny, varm och vänlig och stillsam morgon på alla sätt och vis.

Vi har landat, vi är hemma.

Flygresan var lång, kändes oändlig. Vi längtade hem så förfärligt allihop, alla frågade hur länge det var kvar hela tiden, jag också.

Med fem minuter kvar till landning börjae Max blöda näsblod. Blodet fullkomligt forsade och jag tänkte att jag kanske borde skriva till Swissair och fråga dem vem som skulle ha hjälpt honom med allt blod om han inte hade suttit bredvid mig. Hade en av flygvärdinnorna haft tid att hjälpa honom, lugna honom, byta blodiga servette och klämma till över näsryggen för att få det att sluta rinna?

Eller skulle kanske hans närmaste granne kunna avkrävas att ta på sig rollen som sjukvårdare? Men han kanske inte hade någon lust med det alls, särskilt inte efter att ha blivit nerspilld med en hel kopp äppeljuice av näsblödaren några timmar tidigare. Äppeljuice som torkat blir kladdigt och ganska obehagligt, ännu obehagligare på en flygresa där allting redan är mer eller mindre obekvämt och obehagligt. Spilld äppeljuice mellan låren på en tio-timmars flygresa kan få vem som helst på dåligt, lite mindre hjälpsamt humör.

Jag skulle också kunna fråga Swissair vem som hade ansvaret för at Alicia skulle på få sig en syrgasmask om det behövdes. Den gamla skröpliga farbrorn som satt bredvid henne? Eller hinner flygvärdinnorna med att titta till alla barn som sitter utspridda runt om i kabinen utan någon förälder bredvid sig? Vem ska lugna henne och hålla henne i handen om hon får panik och måste ha sin mamma och vägrar sitta kvar i sin stol?

Varför, skulle jag fråga till sist, får jag veta när jag ringer och checkar in tre dagar före avresan att jag helt säkert och utan problem har fyra platser tillsammans  när det sedan visar sig att det har jag inte alls, jag har två platser ihop och två andra platser utspridda på olika håll i kabinen och måste förlita mig på att vänliga medresenärer kan tänkas flytta på sig för att vi ska få sitta någorlunda nära varandra?

Men det där brevet ska jag skriva en annan dag, inte idag. Idag sitter jag i min soffa pÃ¥ verandan, dricker kaffe, läser Bright shiny morning av James Frey medan ungarna och deras kompis bygger kojor i vardagsrummet. Om en stund kommer Jeff hem, dÃ¥ ska jag gÃ¥ till biblioteket och läsa pÃ¥ om amerikansk skolpolitik. Där ska jag sitta i flera timmar i lugn och ro utan nÃ¥gon som ropar “mamma mamma mamma” och vill ha nÃ¥got av mig, min hjälp min uppmärksamhet min tid min energi.

bright shiny morning it is.

Jag äter frukost i min lilla stuga en solig torsdagsmorgon. Fil med färsk jordgubbsylt, äpplen, flingor och några slags brunbeiga frön som min mamma påstår är bra för mig.

Under tiden som jag äter frukost lyssnar jag på radio och läser Bodil Malmstens De från norr kommande leoparderna.

Jag sitter där och inser att här, vid mitt köksbord med gröna marimekkoblommor, sitter jag med ett absolut koncentrat av det allra, allra bästa med Sverige:

Sveriges radio P1. Bodil Malmsten. Filmjölk.

Förstår ni det, svenska folk, vilka skatter ni sitter på? Kanske ni blivit lite hemmablinda, kanske ni slår på radion och slölyssnar lite på P1 Morgon medan ni förstrött käkar upp filfrukosten utan att inse hur bra det faktiskt var, vilken bra början på morgonen det blev? Och den där senaste Malmsten-boken som ni skulle köpa och läsa i hängmattan under semesterna första dagar, kanske ni inte har kommit er för att göra det ännu, fast ni tänkte att ni skulle?

Om det är så, så får ni en påminnelse av mig, utlandssvensken:

Malmsten. P1. Filmjölk. Utan inbördes rangordning eller jämförelser.

Glöm aldrig det.

Det bästa med Sverige.

Det kanske är ett tecken på att jag gått i skola alldeles för många år, men min tideräkning går fortfarande i terminer. Året slutar sista skoldagen före sommarlovet, sedan följer ett par, tre månaders mellandagar och sedan börjar året igen när skolan börjar.

September, åh, jag älskar september, det är ju då man verkligen gör upp alla listor på allt man lovar att företa sig efter flera månaders kringdrällande, och det är då man har tillräckligt mycket energi för att faktiskt ta itu med dem. På nyårsdagen är man bara bakis och uppsvälld av all julmat. Dessutom är det 30 grader kallt ( norrland), alternativt regn- och snöblask (Uppsala) eller bara regn (södra Kalifornien). Det känns inte så upplyftande precis, man vill helst sitta inomhus och gnaga på resterna av  revbensspjällen. Men i september förstår ni, i september då är luften kall och klar och syrerik (norrland) och om man har tur så inträffar några veckors indiansommar (Uppsala), eller så är det fortfarande sommar och man kan bada och använda sommarkläderna i flera veckor ännu och det känns bra för de var lite för många, ganska dyra och nu gör de liksom rätt för sig (södra Kalifornien).

Så, ville bara säga det. Gott slut alla. Nu stundar mellandagarna. Och Sverige.

Åh det har bara regnat i flera dagar, regnat och regnat och regnat. Och regn är bra på många sätt, men vårt hus pallar inte riktigt med det just nu. Inte min lilla sköra trädgård heller, både hus och blommor behöver sol och mer sol just nu. Och idag kom den. Ja!

Vi gjorde en sista inspektion igår. Konstaterade att allt är i sin ordning och att det verkligen är ett mycket litet hus det här. Jaja, det ordnar sig. Träffade säljaren som var mycket trevlig och inte alls den konstige och osamarbetsvillige person som han utmålats som. Stod på nedre verandan och beundrade eucalyptusträden. Tänkte båda två att vi kommer att bli ägare av två eller möjligtvis flera, eucalyptusträd. Det kändes mycket bra.

Sedan ringde banken och escrowdamen och konstaterade att pengarna är överförda, att allt är klart och att vi är husägare. 

Jag skriver och skriver och det är sÃ¥ roligt! Det gÃ¥r oändligt lÃ¥ngsamt och det är svÃ¥rt och jag vet inte riktigt vad jag gör ibland, men det gör ingenting. Faktiskt inte. PrestationsÃ¥ngesten existerar inte i min lilla stuga just nu; jag skriver och tänker att det här behöver inte bli bäst, det behöver bli en färdig text och det behöver bli bra. That’s it.

EmellanÃ¥t läser jag Björn Hägers “Intervjuteknik” som är mer handfast och praktisk än alla de kvalitativa metodböcker jag plöjde igenom som doktorand och som har rätt roliga exempel pÃ¥ mer eller mindre lyckade intervjuer. Ibland rodnar jag när jag lyssnar pÃ¥ intervjun som jag gjort inför det som jag skriver nu och tänker att det är verkligen en svÃ¥r konst detta att prata med människor. Ã…h, när det blir bra sÃ¥ är det alldeles fantastiskt spännande, men när det inte blir det, dÃ¥ rodnar man för sig själv där man sitter och lyssnar efterÃ¥t och tänker att jaja, man fÃ¥r lära sig av sina misstag.

Jag måste framför allt lära mig att hålla tyst. Hur svårt kan det vara? Var tyst bara.

En gång i veckan kliver jag upp kvart i sex på morgonen. Jäktar som en liten gnu för att hinna med allt det som ska hinnas med på morgonen, kramar min familj, susar ut genom dörren och halvspringer iväg bort mot UCLA Medical Center. Tre minuter över sju rycker jag upp dörren till svit 440, ber receptionisten så förfärligt mycket om ursäkt för att jag är sen, skriver in mig och dråsar ner i en stol. Ingen bra början på en dag alls.

Men sedan, när jag har suttit där på stolen och pustat i ett par minuter så kommer John och hämtar mig, som vanligt iklädd fleecetröja och såna där nike-tofflor som alla idrottskvinnor och män går omkring i när de inte tävlar. John hälsar och frågar hur läget är och jag svarar att det är bra och så går vi in det vanliga rummet. Vi pratar lite om det ena och det andra medan han fäster elektroder på min axel och bäddar in alltihop i ett skållhett handdukspaket. Sedan släcker han lampan och går iväg.

Efter tio minuter kommer John tillbaka, packar upp min axel och övergÃ¥r till ultralljudsbehandling. Sedan kommer Paul in, ocksÃ¥ iklädd fleecetröja, och masserar hela armen och axeln och skuldran och nacken och jag ligger där och känner mig sÃ¥ innerligt tacksam – blir alldeles rörd över det ocksÃ¥ faktiskt – att det finns människor som väljer att arbeta med att fÃ¥ andra människor att bli hela och friska och värkfria.

Efter att John visat mig nÃ¥gra nya övningar och gett min axel en tiominuters isinpackning gÃ¥r jag därifrÃ¥n,  traskar vidare mot jobbet, köper kaffe, känner hur skönt solen värmer mot min rygg och hur axeln känns nästan viktlös. Det är ocksÃ¥ en bra dag.