Ingegerd Landström

Igår kväll var det dags för Max att göra den årliga Mothers Day-intervjun och frågorna var ungefär likadana som förra gången.

Mina svar däremot, de var inte alls likadana. I alla fall inte frågan om vad jag jobbar med.

– Ok, last question Mommy, what is your job?

En nanosekunds tvekan bara, sedan:

– My job is to write. I´m a writer.

– Writer. Ok. Cool.

En nanosekunds tvekan till och sedan, eftersom jag eventuellt ska hjälpa till i ett forskningsprojekt tillsammans med min förre handledare och för att någon nytta ska jag väl ha av min doktorstitel och för att jag ibland blir så f-bannat trött på mig själv,  drämde jag till ordentligt:

– You can write reseracher too. I´m a writer and a researcher.

– Ok, researcher. How do you spell researcher?

En liten oansenlig fråga för Max, ett gigantiskt svar för hans mamma.

Min arbetsplats har flyttat utomhus nu när det helt plötsligt har blivit varmt. Det är fint att sitta här; om jag gÃ¥r iväg nÃ¥gonstans sÃ¥ längtar jag genast tillbaka. Idag Ã¥kte jag till West Hollywood och gjorde en intervju med tvÃ¥ fantastiskt driftiga teatermänniskor – mer om dem senare -  och i bilen pÃ¥ väg hem var jag sÃ¥ glad över att intervjun blev sÃ¥ bra och över att jag snart skulle sitta vid mitt illgröna bord ute pÃ¥ altanen och börja fila pÃ¥ en artikel.

VÃ¥ra utemöbler förresten, det känns som att de fodrar en förklaring. Det är helt enkelt sÃ¥ att vi har köpt ett hus med tvÃ¥ stora altaner, men sedan tog pengarna slut och vi har inte rÃ¥d att köpa nÃ¥gra möbler. De där stolarna och bordet köpte vi pÃ¥ Craig´s list för 5o dollar (inklusive det halvtrasiga parasollet som skymtar i högra hörnet) och min tanke var först att vi skulle mÃ¥la om dem. Men, ja, det blev inget mÃ¥lande och sedan började vi liksom vänja oss vid det gröna och nu har jag lagt bort det projektet. “We should just embrace the green,” sa jag till Jeff, “we should accept the fact that this is all we can afford right now and learn to love it.” Och sÃ¥ fick det bli. Illgrönt fick det bli. Teakmöblerna fÃ¥r vänta ett tag till.

Yes, that’s the name of the blog I would start if I only had the time.

It would be so much fun, I could take pictures of my garden every day and describe what’s happening and what’s not. I could ask questions and clever people would answer and let me know whether I might get away with regular potted soil as opposed to sandy for my Manzanitas, since I accidentally used that soil already. I didn’t take the time to read the label. They could tell me what plants that should be used in rock gardens actually needs in order to be happy, cause it can’t possibly be rocks now, can it? They could probably tell me the best way to store some of that rain water too, and maybe sometimes we could get into discussing coastal environment and sustainable cities and all that mindblowing stuff.

It really would be so much fun, but I’m off to do laundry now. Put kids to sleep. Prepare for tomorrow’s valentine parties at school (yes, three of them). Something else that I can’t quite remember right now, but most definitely something relating to household chores or children.

Bye bye then, fun blog, I’ll see you in another life.

Ibland säger jag till mig själv pÃ¥ morgonen att ‘min uppgift idag är att vara dÃ¥lig, jag mÃ¥ste stÃ¥ ut med att vara sÃ¥ dÃ¥lig som jag verkligen är.’ SÃ¥ gÃ¥r jag till arbetsrummet och är sÃ¥ jävla dÃ¥lig och gÃ¥r belÃ¥ten hem när kvällen kommer och säger ‘vad härligt dÃ¥lig jag har varit.’ För jag vet att det är bara genom att vÃ¥ga vara dÃ¥lig som jag fÃ¥r en text som kan bli bättre i morgon och ytterligare lite bättre dagen därpÃ¥. (Sven Lindqvist intervjuad i Hansén och Thor, 1989:248).

Jag skriver och skriver och det är sÃ¥ roligt! Det gÃ¥r oändligt lÃ¥ngsamt och det är svÃ¥rt och jag vet inte riktigt vad jag gör ibland, men det gör ingenting. Faktiskt inte. PrestationsÃ¥ngesten existerar inte i min lilla stuga just nu; jag skriver och tänker att det här behöver inte bli bäst, det behöver bli en färdig text och det behöver bli bra. That’s it.

EmellanÃ¥t läser jag Björn Hägers “Intervjuteknik” som är mer handfast och praktisk än alla de kvalitativa metodböcker jag plöjde igenom som doktorand och som har rätt roliga exempel pÃ¥ mer eller mindre lyckade intervjuer. Ibland rodnar jag när jag lyssnar pÃ¥ intervjun som jag gjort inför det som jag skriver nu och tänker att det är verkligen en svÃ¥r konst detta att prata med människor. Ã…h, när det blir bra sÃ¥ är det alldeles fantastiskt spännande, men när det inte blir det, dÃ¥ rodnar man för sig själv där man sitter och lyssnar efterÃ¥t och tänker att jaja, man fÃ¥r lära sig av sina misstag.

Jag måste framför allt lära mig att hålla tyst. Hur svårt kan det vara? Var tyst bara.

På fredag är det morsdagskalas i Max klass. Dagen till ära har alla barn intervjuat sina mammor, ställt frågor om favoritfärg och godaste maten och roligaste hobbyn och sånt. Samt vad man jobbar med. Denna intervju, tillsammans med ett foto på mamman och barnet, sätts sedan upp på en vägg i klassrummet och så kan alla andra mammor och alla pappor med för den delen, gå runt och läsa alla intervjuer och få reda på litet mer om varandra.

“Mamma, what is your job?”frÃ¥gade alltsÃ¥ Max häromkvällen, helt i enlighet med den interjvumall han följde.

“What is my job?” upprepade jag.

“Yeah, what´s your job?” upprepade Max.

“Well,” sa jag. “Vi hoppar över den frÃ¥gan sÃ¥ länge. Ta den sist.” VarpÃ¥ jag drabbades av en smärre existensiell kris, svarade pÃ¥ alla frÃ¥gor utom just denna och gick in i sovrummet för att beklaga mig för min man.

“Administrator, that´s my job. I don´t want to be an administrator, I´m not an administrator!”

“What´s wrong with being an administrator?” frÃ¥gade han.

“Nothing, absolutely nothing, it´s a fine job. I just don´t want to think of myself as an administrator. I´m not an administrator damn it!”

“Say Academic”, föreslog han.

“That´s pathetic,” sa jag. “That sounds like a person who desperatly tries to hold on to her failed academic carrier.”

“Oh,” sa han. “Say you´re a writer then. That´s what you´re aiming for.”

“No no no, that´s a lie. I can´t lie to my own child about my job. That´s even more pathetic.”

“Ok then. Administrator it is.”

“Mamma, what is your job? ropade Max otÃ¥ligt frÃ¥n köket.

“Well, it´s kind of hard to explain,” började jag, icke-administratören. “I read a lot of papers. Talk to people. Write stuff.”

“Ok, so your job is to write?”

Hmmm.

“Ja, sa jag. “Skriv det. Mommy´s job is to write. There you go.”

“What do you write?”

“Det behöver du inte berätta”, sa jag, “det blir sÃ¥ lÃ¥ngt. Kom nu sÃ¥ gÃ¥r vi och borstar tänderna.”

Hörni, denna ilska och detta förakt som svenskar i gemen hyser för fenomenet särskrivning kan väl ändå inte vara riktigt normal. Det måste vara ett symptom på något annat, något större, som händelsevis tar sig uttryck i en nationell vrede över att några stackars ord som borde skrivas ihop råkas skrivas isär. Samt, framför allt naturligtvis, över den stackars person som höll i pennan.

Jag skriver mycket på både engelska och svenska nuförtiden (nuför tiden? nu förtiden? nu för tiden?) och jag märker att jag allt oftare har problem med när ett ord ska vara ett och när det ska vara två. Det gäller både på engelska och svenska och det är inte roligt alls, faktiskt så är det ganska frustrerande. Ingenting ser rätt ut, allt kan både skrivas ihop och isär och till sist blir det bara en enda sörja av alltihop. Inte blir det lättare av att veta att om jag skriver fel, till exempel på min blogg, så kommer jag med stor sannolikhet att dra på mig nio miljoner särskrivningshatande människors samlade vrede och frustration.

Jag tycker ni kan lägga av med det där nu. Ok, särskilt snyggt är det inte, det kan jag visst hålla med om, men shit happens. Det är inte ett tecken på mental kollaps eller total grammatisk inkompetens, det är bara ett litet mellan rum som råkat halka in någonstans i en text.

Min teori, som jag kom på alldeles nyss faktiskt, är att människor hoppar på särskrivningsfel helt enkelt därför att de inte har koll på så många andra grammatiska regler. Hur kommaterar man, vad säger ett kolon och när ska man egentligen sätta punkt? Om sådana, mer subtila grammatiska regler har man inte en susning och därför säger man helt enkelt att sääärskrivning minsann är det värsta man veeet.

Nej hörni, vi kan väl diskutera något annat nu, ge de stackars särskrivarna lit andrum. Vi kan väl ta oss an semikolon till exempel. Jag är lite rädd för semikolon för jag vet inte riktigt hur jag ska använda det, men jag blir glad som ett barn om jag någon gång lyckas klämma in ett någonstans där det känns rätt. Kan vi inte prata om sånt istället?

Efter jobbet jäktade jag iväg till bibliteket där jag skulle tillbringa några underbara dyrbara timmar, men fann att biblioteket var stängt. Försökte ringa Jeff för att få tag på nycklarna till hans jobb, som jag visserligen förknippar med total avhandlingsångest och får hjärtklappning när jag kliver in i men som ändå är bättre än ett stängt bibliotek, men hans telefon var avslagen och hemtelefonen var upptagen (av min älskade dotter som planerade morgondagens playdate med sin bästa kompis i en halvtimme visade det sig). Kunde inte gå hem och hämta nycklarna, ity då skulle glada barn skulle börja slita och dra i mig från alla håll och kanter och mina dyrbara timmar ryka all världens väg. Hittade inget fik med bra plats.

Till sist hamnade jag pÃ¥ Coffee Bean, det som ligger alldeles i närheten av vÃ¥r lägenhet, i hörnet av Gailey och Weyburn. Det är ett jävla liv här, kan jag meddela och ganska svÃ¥rt att koncentrera sig, inte särskilt bra skrivstämning alls. Dessutom mÃ¥ste jag vrida skärmen i en obekväm vinkel sÃ¥ att ynglingarna som sitter här – och det är bara ynglingar – inte ska se att jag kollar in min facebooksida . Jag tänker att de skulle nog rysa lite inombords om de sÃ¥g det, ungefär som man kan göra när äldre människor använder tonÃ¥rssprÃ¥k för att verka lite ungdomliga. Som uttrycket “gilla läget” till exempel – jag klarar inte av när vuxna människor säger “gilla läget”. Det kan förstÃ¥s vara jag som inte tillbringat tillräckligt mycket tid i Sverige pÃ¥ sistone och därför inte insett att “gilla läget” numera är ett allmänt vedertaget uttryck för sÃ¥väl ung som gammal, men hur som helst, jag ryser lite inombords när jag hör det. SÃ¥ tänker jag att ynglingarna känner när de ser tanten i hörnet och henns facebooksida – de ryser lite inombords. Och ifall nÃ¥gon undrar sÃ¥ nej, jag känner mig inte riktigt hemma i min nya Ã¥lder. 40. Herregud.

Min man och jag har varsin doktorstitel. Vi jobbade stenhårt i flera år för att få dem, min man fixandes och blandandes med sina vätskor och proteiner i sitt labb, jag traskandes runt bland fiskare och statstjänstemän på Sri Lanka, ställandes ett oändligt antal frågor om det ena och det andra.

Sedan disputerade vi båda två.

Som av en händelse har vi nu blivit publicerade nästan samtidigt.

Min man i Science, en av världens två mest ansedda forskningstidsskrifter, där han redovisar sitt och kollegans senaste stora forskningsresultat. Jag på sajten Allt om barn, där jag berättar om vår flygresa till Sverige och argumenterar för litet större tolerans mot barn här i världen.

Min man får samtal och mail från forskarkollegor världen över. Alla gratulerar, alla är imponerade, alla vill att han ska komma till just deras institution och hålla föreläsningar och dricka champagne (det dricks mycket champagne i den naturvetenskapliga forskarvärlden. Allt firas med champagne. Ibland firar de ett lyckat toalettbesök med champagne).

Jag fÃ¥r 11 läsarkommentarer pÃ¥ min läsarkrönika. Nej förresten, 10 var det visst, en är min egen. Majoriteten av kommentarerna gÃ¥r ut pÃ¥ att jag är dum i huvudet. Ordet “lÃ¥gvattenmärke” förekommer minst en gÃ¥ng.

Min man har sitt på det torra efter det här. Han kommer att få tenure (fast anställning) vid UCLA, forskningspengarna kommer att regna ner över honom och hans forskargrupp, han kommer att bli berömd och få Nobelpriset om 20 år.

Jag? Tja, jag fortsätter väl att skriva på min blogg. Och så dricker jag väl litet champagne då och då. Jeff bjuder.

Så var det detta med skrivkursen då. Igår läste jag mina sex sidor om att emigrera från Norrland till Uppsala och det blev så bra! Texten i sig behöver en hel del jobb förstås, men diskussionen efteråt blev alldeles fantastiskt rolig. Alla kände igen sig, vare sig det handlar om att flytta från Michigan, Queens, Texas eller Norrland så är det mycket som är lika och att sitta och prata om min lilla by i norraste norrland med ett gäng amerikaner från alla möjliga håll och med alla möjliga erfarenheter i bagaget var häftigt, minst sagt.

Och att få feedback på en text, vilken lycka. Vi får väldigt snäll feedback, vi får bara ställa frågor om texten och dessutom enbart om innehållet, inget om struktur eller språk. Absolut ingen kritik, vare sig den är konstruktiv eller ej. Ingen risk att vi går därifrån med förtvivlade och förkrossade författarhjärtan alltså, men förhoppningsvis med massor av ideer och uppslag som kan göra texten bättre.

Och nu är det bara tre gånger kvar. Just när vi börjat lära känna varandra och varandras texter, när diskussionerna har börjat ta fart och svävar iväg åt alla möjliga håll och ingen vill gå hem när klockan är tio. Suck.