Ingegerd Landström

Ikväll, efter skrivkursen, hade jag tänkt skriva om hur fantastiskt roligt och inspirerande det är med just skrivkurser. Och det är det väl fortfarande, men ikväll återvände min prestationsångest som befunnit sig på annan ort ett tag med dunder och brak och just nu avskyr jag allt vad skrivkurser och personal essays heter. Jag skulle ha hållit mig till min blogg istället, här trivs jag så bra.

Varför blev det så då? Kanske för att vi pratade så mycket om publicering ikväll, hur man ska få ut sina alster, få dem lästa och gärna dra in litet pengar på det också, när man ändå håller på. Vadå publicering, jag kämpar som fasen med att ens få ihop något läsbart som kan kallas personlig essä, publicering finns inte i min tankevärld. Eller kanske var det för att en av mina klasskamrater, en tant i 70-årsåldern, läste upp sin alldeles svindlande vackra essä och istället för att inspireras så kände jag mig bara usel och medioker. Eller så kanske det bara var en sådan dag, inte vet jag.

Hur som helst, skrivkurser ÄR roliga och det ska jag skriva mer om en annan dag, det och min helt sanslösa prestationsångest. Nu ska jag sova. Imorgon ska jag följa med fyra-åringen på field trip till Santa Monica Aquarium. Om det inte regnar vill säga.

Det är en märklig söndag morgon det här. Märklig för att jag vaknade halv fem och inte kunde somna om. Och ännu märkligare för att det inte gjorde mig ett dugg stressad, för att jag tänkte att jaha, jag kliver väl upp då, läser litet tidningar och några bloggar och väntar på att ungarna ska vakna och välla över mig.

För en vecka sedan orsakade samma tidiga uppvaknande smärre panik. För litet sömn är förödande för skrivförmågan och för tankeverksamheten, huvudet blir en enda trött, värkande klump och deadlinepaniken når nya, aldrig tidigare skådade höjder.

Men nu spelar det ingen roll att klockan är fem och att jag bara sovit fyra timmar, för igår kväll satte jag äntligen punkt. Jag har skrivit färdigt min avhandling. På måndag går den till tryck.

Idag ska vi Ã¥ka till makens boss och äta brunch och gÃ¥ ut och vandra i bergen. Sedan ska vi Ã¥ka hem och…tja…inte vet jag…vad gör man en söndag eftermiddag när man inte behöver jobba? Leker med ungarna kanske. Läser tidningen? Funderar pÃ¥ vad vi ska laga till middag? Städar skrivbordet?

Sedan vi flyttade till Los Angeles har helgerna inneburit jobb, punkt och slut. Med två-åringen utan dagisplats har jag i bästa fall, tack vare svärmor och ett evigt tidspusslande med maken, kunnat jobba halvtid, vilket inte räcker långt. Alltså har jag jobbat på helgerna. Folk frågar vad vi har gjort och sett sedan vi flyttade hit och jag har svarat litet svävande, jaaaa, du vet, litet av varje. Eller så har jag varit ärlig och sagt som det är: vi har fan inte sett eller gjort nånting. Nada.

Det är ju inte alldeles sant. Någon helg har jag varit ledig. Vi har gått på zoo. Varit ute och vandrat i bergen. Åkt till stranden och till Santa Monica Pier någon gång. Dessutom är det ju noga räknat mest för mig som helgerna har inneburit ett ständigt hukande över datorn. Ungarna och maken har hittat på litet av varje.

Och det har väl gått bra. Ungarna har vant sig, det är länge sedan de slutade fråga om jag ska följa med när de ska iväg någonstans. Mamma följer inte med på utflykter, det är lika självklart som att tänderna ska borstas på kvällen.

Men nu är det slut med det. Idag ska vi äta brunch, vandra i berg och sedan ska vi åka hem och vara lediga. Nästa helg ska vi åka till San Diego. Jag kan inte få in i mitt huvud att det faktiskt är så.

Lugnt känns det. Som att lugnet i mitt liv faktiskt är på väg tillbaka. Ofattbart är vad det är.

Åhhhh, det är mycket nu. På söndag kväll, om 24 timmar, ska jag lämna in ett (så gott som) färdigt avhandlingsmanus till mina handledare. Barn och man har åkt ut på landet till farmor och farfar, kvar här hemma finns bara jag, min dator och en ruggig deadlineångest.

Jag tömde en stor kopp med kaffe och Bailey's för en stund sedan, tanken var att kaffet skulle hålla mig vaken och spriten lugna ner mig. Men proportionerna verkar ha blivit fel för jag blir bara tröttare, men på ett sådär behagligt småfullt sätt så att jag inte ens bryr mig.

Tidigare ikväll var jag ute och sprang, också det i syfte att hålla orken och intellektet på topp. Det var skönt, småkyligt, det börjar bli höst här också, om än på en annan nivå än i Sverige. En annan gång ska jag skriva mer om det.

Bäst jag kutade omkring på ett nästan studenttomt UCLA campus så mötte jag två äldre herrar. Båda två var klädda i vita kostymer, en var svagt randig vill jag minnas. En av herrarna hade en rosa skjorta, den andra hade en korallblå. Båda hade hattar som de höll i händerna. Och solglasögon.

Det var en mycket märklig syn, jag var tvungen att le litet åt dem när jag passerade. De log inte tillbaka sådär som amerikaner för det mesta gör, utan såg mest besvärade ut. De ville kanske inte bli sedda.

Det är mycket man inte förstår här i världen.