Ingegerd Landström

Nu har det regnat och stormat i en vecka och vi är så trötta på det här. Erik suckar varje morgon när han tittar ut genom fönstret för att bedöma dagens väderläge. I morse konstaterade han dystert att solen kommer aldrig, adrig mer fram igen. Samt att det inte blir någon hockyträning i eftermiddag.

Och det har han ju rätt i: ingen hockeyträning, ingen tennisträning, inget kaffe på verandan, inga nya mogna tomater. Bara blöta träskor, myror inomhus, takläckage och en överfull, larvigt liten, vattentunna.

Man fÃ¥r egentligen inte klaga pÃ¥ att det regnar. Vi har kronisk vattenbrist i den här delen av världen; regn är en välsignelse, regn är manna frÃ¥n himlen. Om man nÃ¥gon gÃ¥ng rÃ¥kar försäga sig och utbrista i ett ärligt, “I am so sick of this rain,” skyndar man sig genast att tillägga “but we shouldn’t complain, we need the rain. Rain is good.”

Och det är väl sant. Regn är bra, vi behöver det, vi ska var tacksamma över att det regnar och det är vi.

Men ändå. Måste allt komma på en gång? Någon dag här och där, jämnt fördelade över året, vore väl inte så dumt. I augusti skulle jag jubla över några regniga dagar. Nu vill jag bara att det ska bli torrt ute så att myrorna flyttar härifrån. Sol. Nu.

Någon frågade mig om inte jordbävningen i Haiti får mig att tänka till lite extra, om den inte får mig att fundera över riskerna med att bo i en jordbävnings-benägen del av världen.

Men nej, det får den förstås inte, hur skulle den kunna det? Inte kan jag på något vis relatera allt det ofattbara som händer där med vår gamla vanliga vardag.  Jag läser artiklarna, tittar på bilderna föreställandes människorester och trasiga barn med blåslagna ansikten, skänker pengar så gott jag kan, och tänker inte ett ögonblick på  vår egen jordbävning och hur den kommer att se ut. Varje jämförelse blir ett dåligt skämt.

Jag tror inte att jag är ensam om det. Jag tror att Angelenos i allmänhet är förvissade om att det ska gÃ¥ ganska lugnt till när vÃ¥r jordbävning kommer. För den kommer: sannolikheten för att en stor jordbävning (M6.7) ska inträffa i Kalifornien inom de närmaste 30 Ã¥ren uppgÃ¥r till 99.7 procent. Sannolikheten för att en mycket stor jordbävning (M7.5 eller över) kommer att inträffa är ungefär fifty fifty och mer sannolik i södra Kalifornien (37 procent) än i norra (15 procent). Allt enligt rapporten “Uniform California Earthquake Rupture Forecast”, som kom ut för ett par Ã¥r sedan.

Men Angelenos  i allmänhet tror pÃ¥ den där devisen som Southern California Earthquake Center kör med, den som säger att, ”Earthquakes are inevitable, but the damage from earthquakes are not.” Vi tror att om vi bara följer de där sju punkterna, ”The seven steps on the road to earthquake safety”, som tas upp i broschyren “Putting Down Roots in Earthquake Country”, sÃ¥ har vi vÃ¥r överlevnad i stort sett garanterad. Punkt nummer sju till exempel, som handlar om Ã¥tgärder man bör ta till efter att skalvet har upphört, har titeln ”When safe, continue to follow your disaster plan.” Inte ”If” –”When.” Vi tar det som ett löfte.

Angelenos tror att när det händer här kommer jordbävningssäkra byggnader att svaja betänkligt, men inte rasa ihop och begrava folk under rasmassorna. Vi tror att broarna och viadukterna som förstärkts sedan Northridge 1994 kommer att hålla så att inga bilar behöver störta ner, inget vägnät lamslås. Vi tror att dammarna kommer att hålla tillbaka vattenmassorna. Vi tror att polisen kommer att hålla ordning, att brandkåren ska släcka bränderna och att ambulanserna ska föra skadade människor till sjukhus där det finns både personal och utrustning.

Så tror vi. Så tror jag. Jag provianterar nytt vatten när jag åker till Target och jag funderar lite flyktigt på att nu är det väl ändå dags att montera fast bokhyllan i väggen så att den inte åker i golvet om det börjar skaka. Annars är allt som vanligt.

Ryssar – de låter så exotiska när de pratar med varandra. De låter som spioner, som författare i exil med säkerhetspolisen i hasorna, som ett par som träffas i hemlighet och i all hast: allt de säger låter viktigt och hemlighetsfullt och spännande.

Jag sitter på Starbucks och är grinig för att jag varit tvungen att köpa ett starbuckskort och registrera detta kort med mitt namn och min adress för att kunna använda internet. Vad är det för idioti? Jag ångrar mig så, blir mer och mer tveksam till att lämna ut mina uppgifter på nätet, man gör det till höger och vänster av alla möjliga anledningar och jag tycker inte om att göra det.  På Coffee Bean får man en inloggningskod som  består av några siffror och med den loggar man in och så är det bra med det: ingen frågar mig vad jag heter och var jag bor och om jag vill ha hundra miljoner reklamutskick per e-post om Coffee Beans alla produkter. Dessutom är kaffet godare.

Mitt emot mig har ett ryskt par slagit sig ned, de sitter med huvudena tätt ihop och pratar sådär snabbt och intensivt med varandra som bara ryssar kan. De ser definitivt inte ut att vara ett par trötta föräldrar som lämnat ungarna hemma ett par timmar med barnvakten; de ser ut som om de har bara denna enda halvtimme på sig att berätta allt det som måste berättas, sedan går tåget, sedan kommer Stasi, och allt kommer att vara för sent.

Jag skriver vidare på min text. En annan text, inte den här, den skrev jag efteråt.

Plötsligt, efter kanske femton minuters intensivt samtal, rullar mannen upp vänster skjortärm så långt han kan. Under skjortärmen, en bit ovanför armvecket, har han ett brett guldarmband. Ett slags överarmband helt enkelt. Paret studerar detta armband mycket ingående och jag vågar inte titta så ordentligt, men det ser dyrt ut och det gnistrar av röda stenar.

Bäst jag sitter och funderar på detta märkliga överarmband gör kvinnan likadant. Hon har en vit blus på sig, den har trekvartsärm och denna ärm rullar hon upp och visar upp ett likadant överarmband med likadana rödgnistrande stenar som mannens. De sitter där en stund och jämför och känner och vrider och vänder på armarna så gott det går.

Så småningom kavlar de ned ärmarna, rättar till kläderna, reser sig upp, tar sista klunken kaffe, och går ut genom dörren.

LA Kings vs Washington Capitals. A suite.

Many old friends and a great view.

Very excited husband got to meet LA Kings alumni Marty McSorley, and got his autograph and got to talk to him for a while.

Very excited kids got to meet Bailey. No autographs, but a hug and a handshake.

And we won. 2-1. Great game. Great afternoon!

Igår var allt så här varmt och vänligt och vackert. Jag körde hem längs PCH efter att ha lämnat av ungarna för övernattning hos farmor och jag satt och tänkte på hur mycket jag tycker om att bo så nära havet. Jag gör verkligen det; jag vill inte bo någon annanstans. Och så satt jag och såg fram emot allt det där som man ser fram emot när man är barnfri en kväll.

Men ikväll, ikväll är det iskallt ute och så blåsigt att mina tomatplantor flyger all världens väg och måste räddas in i värmen, undan storm och kyla. Ikväll är jag alldeles ensam hemma och det är inte ett dugg roligt. Jeff åkte iväg för att hämta hem ungarna, men det blev så sent så de bestämde sig för att sova över en natt till hos farmor. Och jag sitter vid köksbordet och dricker vin och eldar adventsljus för att hålla mig varm och vill att de ska komma hem. Och så oroar jag mig lite för det där eländes verandataket som vi inte hann spika fast ordentligt; tänk om det blåser iväg i vinden. Suck. Ja, godnatt då.

Första stoppet: Home Depot, upphämtning av julblommor, de heter poinsettias på engelska. Konstaterade att i vår bil ryms exakt en förare, en väska, en kaffemugg, tre omgångar barnskridskor och hjälmar, en verktygslåda, en barnstol, samt 110 st stora poinsettias fördelade på 11 kartonger. Väl packat om jag får säga det själv, och då hade jag ändå fri sikt åt höger.

Avlämning av poinsettias på the Shrine Expo Center och sedan började jag montera upp julgranar inför söndagens julmarknad. Jag fann att SWEA Los Angeles kör med den gamla hederliga varianten plastgran, där varje gren har sin bestämda plats på granstammen och monteras separat medelst ett intrikat färg- och bokstavssystem. Tio sådana granar byggde jag, det tog fyra timmar och då hade jag inte ens klätt dem färdigt ännu. Det ska jag göra kl 6.30 på söndag morgon.

Ofärdig gran.

The Shrine Auditorium och Expo Center är en mycket gammal och fin byggnad, uppförd 1926 (jaja, men det här är L.A. så 1926 är gammalt). Här hölls Oscarsutdelningen ett antal gånger (1947-48 samt flera år mellan 1988 och 2001). Här hölls Emmy-galor och en hög andra award shows förr i världen. Här sattes Michael Jacksons hår i brand år 1984.

Titta vilken fin ordning det börjar bli. Inte så många granar ännu, inga poinsettias, inga utställare, men de kommer. På söndag ska över 3000 människor trängas här och dricka glögg, köpta träskor och titta på luciatåg.

Efter granmonteringen, mycket snabb lunch på McDonalds. Nej, jag lever inte på drive-thru mat, men ibland måste man. Åt i bilen, hatar att göra det, allt blir kladdigt och jobbigt.

Hem igen, upphämtning av barn från skolan. Vill gärna påpeka att jag inte vanligtvis fotar på motorvägen när jag kör själv. Här gick det av någon anledning ganska sakta och jag hade ätit färdigt så jag tyckte att det var ok.

Inte så glada barn på väg till doktorn för att vaccineras. Vi har inte forskat dess mer i hur vi ska göra för att få tag på H1N1-vaccinet, har skjutit det framför oss, alldeles matta av tanken på att köa en hel lördag vid någon clinic bara för att efter sex timmar få reda på att vaccinet tagit slut. Men så gav oss vår granne the Rocket Scientist ett telefonnummer och sa till oss att prova det, vilket vi gjorde igår och fick tid till idag. Han är en stor tillgång, denne vår finske vän.

De syns inte på bilden men långt därute såg jag delfiner. Delfiner har en mycket lugnande effekt på humöret när man stöter på vägbyggen och trafik.

Jag tycker om att fota i bilen, det ger mig något att göra medan jag väntar på att det ska bli grönt. Detta är Wilshire och 3:e, kanske 4:e?

Erik tycker också om att sitta i bilen och fota. Titta vilken fin solnedgång han fick med.

SÃ¥ hem, köpa present till Alicias kompis, och när vi ändÃ¥ gjorde de sÃ¥ passade vi pÃ¥ att vinka till tomten som kom och hälsade pÃ¥ i stan. Han kom i brandbil den här gÃ¥ngen. 

Så iväg till Westwood för att släppa av Alicia hos kära gamla kompisar. Mina pojkar och jag åkte hem och hade eget kalas: Panda Express, Baskin Robbins, film, sömn.

———–

Och där skulle kvällen ha tagit slut, men klockan 12 ringde Alicia och meddelade att hon just hade kräkts och ville komma hem. Lirkade på pojkarna kläder, bar ut dem i bilen, och så tillbaka till Westwood (Jeff har åkt till Nya Zealand). Satt i bilen och tänkte på hur länge sedan det var jag körde bil klockan halv ett på natten. Kände mig helt plötsligt mycket gammal.

Hämtade en emlig Alicia och körde hem igen. Krockade nästan med tre coyotes.

Nu är klockan halv tre och jag tror att det är färdigkräkt för den här gången så jag kan gå och lägga mig. Alicia konstaterade torrt att hon faktiskt trott att man skulle bli frisk av det där vaccinet, inte sjuk.

Dagen började extremt tidigt med att Max inte kunde hitta sin legogubbe och behövde hjälp med att hitta den. Då väckte han mig. Vi kunde inte hitta den, men eftersom vi ändå var vakna passade vi på att bygga lite pussel.

Sedan bestämde jag mig för att springa ner till stranden. Men stranden var så långt bort och jag är fortfarande förkyld så jag stannde vid kanten och tittade ner. Om man är nere vid stranden före sju på morgonen så är man nästan alldeles ensam där. Inga människor, inga bilar, kanske bara några morgonpigga delfiner.

Jag var verkligen ganska förkyld fortfarande så jag beundrade utsikten och luktade på havet ett bra tag istället för att springa, eller ens promenera.

Sedan gick jag hem och petade lite i min trädgård. Jag älskar min trädgård, den är inte så märkvärdig och den är väldigt liten ännu, men vänta bara.

Titta på mina fina, fina tomater. Erik och jag inspekterar dem flera gånger om dagen, flyttar runt dem så att de alltid ska stå i solen. Dessvärre tror jag att de kommer att bli uppätna av fåglar eller ekorrar när de börjar bli halvmogna. Jag bävar.

Efter en lång frukost åkte vi iväg mot Moorpark för att lämna ungarna hos farmor. Vi tog Topanga Canyon Rd för att komma över bergen. Den vägen är alldeles fantastiskt vacker och eftersom jag körde bad jag Jeff ta några fina bilder. Han är dock inte så bra på att ta bilder, så han fotade vägräcke istället för berg.

Här är jag körandes bil. Någon gång ska jag skriva om mina solglasögon som jag har ett något komplicerat förhållande till.

Vi hade bråttom så vi handlade lunch på Carl´s Jr. Varje gång jag handlar vid en Drive thru tänker jag på den allra första gången jag skulle göra det. Då var jag au-pair i Chicago och jag blev så nervös av hela situationen så jag körde rakt igenom. Som om jag bara var ute på en liten biltur och hade lust att svänga förbi McDonalds drive-thru och kolla läget. Det var mycket pinsamt, särskilt eftersom jag var 20 år och allting var pinsamt.

Ja, sedan lämnade vi av ungarna hos farmor och gav oss iväg för att hitta en soffa. Det var så förbannat tråkigt och vi hittade ingenting, bara fula, tråkiga och hemska möbler. Det var faktiskt så tråkigt så jag tappade lusten att fota och därför blir det inga fler bilder från den här dagen. Ångrar mig nu, borde ha tagit några bilder på de där hemska sofforna bara för att verkligen levandegöra graden av fulhet.

På söndag hade vi vänner över på brunch. Erik och Alicia fixade jordgubbsmoset som vi skulle ha till plättarna.

Vi åt kopiösa mängder frukost och ungarna lekte i flera timmar, medan vi satt i solen och drack kaffe med kära vänner. Lovely, lovely.

Vi behövde röra pÃ¥ oss sÃ¥ smÃ¥ningom, sÃ¥ vi gick till…ja, det heter the Bluffs pÃ¥ engelska men jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det pÃ¥ svenska. Det är alltsÃ¥ en slags klippkant och en brant backe som gÃ¥r rakt ner till havet.

Det plockades massor av pinnar.

Och det klättrades en hel del i träd.

När vÃ¥ra vänner Ã¥kt hem tänkte vi Ã¥ka nÃ¥gonstans och försöka hitta en soffa, men klocklan var nästan fyra och vi orkade inte. SÃ¥ vi gjorde ingenting särskilt alls, bara skrev listor pÃ¥ allt det vi borde göra. Sedan var helgen slut.  Nästa gÃ¥ng blir en mer intressant dag i bilder. Lite mer action ska jag satsa pÃ¥.

Alltid, alltid när min barn åker iväg utan mig infinner sig den där molande obehagliga rädslan för att det ska hända dem något, att de inte ska komma hem igen. Vi kramas och jag vinkar och de vinkar och till sist blir de lite less och säger "jaja, mamma nu åker vi, hejdå."

Sedan är de borta och jag borde vara lycklig över at få tillbringa en hel dag i ensamhet, men istället blir jag bara rastlös och ångrar lite att jag inte följde med i alla fall. Jag vet inte vad jag ska börja med för det är så mycket jag vill göra och jag har bara den här dagen och herregud halva dagen har ju redan gått!

Sedan tar jag mig i kragen och kommer igång med något och sedan följer några timmar av absolut frid och ro när jag inte ägnar mina barn en enda tanke, jag vill bara att den här dagen aldrig ska ta slut.

Så småningom väller de in genom dörren igen och lägenheten som nyss var tyst och fridfull blir ett enda barnkaos när alla samtidigt ska kramas och berätta vad de har gjort och visa upp dagens eventuella inköp eller egentillverkade saker eller nåt som de har hittat hos farmor och släpat med sig hem.

DÃ¥ är jag beredd. Jag har vilat en dag frÃ¥n utflykter, konflikthantering och strid om tv/dator/ds-tid – jag är en utvilad supermorsa som fixar vad som helst och som andas ut lite försiktigt, sÃ¥ innerligt lättad över att allt gick bra och att de är hemma igen.

Vaknade sur och grinig och rastlös. Har inte tid att vara ledig, har inte tid att bada och laga mat och åka på cykelutflykter och medla mellan tjafsande bröder varenda dag i två månaders tid: jag måste söka jobb, försöka skriva, köpa hus, komma underfund med vad jag ska göra av mitt liv. Det vanliga.

“Jag tar tjänstledigt idag”, sa jag där jag satt vid köksbordet med mitt kaffe och var grinig. “Idag orkar jag inte vara morsa.”

Mina barn och deras kusiner ignorerade mig, av naturliga skäl. Vadå tjänstledig? Vadå inte vara morsa?

Och nej, så kan man ju inte hålla på, är man morsa så är man. Så vi resonerade om vad vi skulle ta oss till denna kyliga, molniga dag och kom fram till att vi åker och badar på ett äventyrsbad.

“MEN”, sa jag. “Efter lunch. Efter att jag har fÃ¥tt stänga in mig i ett rum med min dator i tvÃ¥ timmar och alla barn ska vara snälla som änglar och inte störa mig ett enda dugg, inte ens ni, mina tvÃ¥ älskade söner som för närvarande hÃ¥ller pÃ¥ att driva mig till vansinne.”

Nu har det snart gått två timmar och jag har suttit i ett rum för mig själv och alla barn har verkligen varit änglar. Till och med mina två älskade söner.

Nu åker vi och badar och jag är inte alls rastlös längre.

"Varför fotar du slum?" frågade Jeff när han tittade igenom mina foton som hastigast, på jakt efter födelsedagsbilder till farmor.

"Slum?" sa jag, det där är väl inte slum. Det där är gränden där jag alltid brukar parkera när jag åker till Santa Monica och den där fasaden är så fin."

Jag tycker om gränder. Jag tycker om att hitta en och annan skärva av det som varit i en stad som sägs sakna en historia, som bara strävar framÃ¥t och uppÃ¥t utan att se sig om. Det finns visst en historia – inte sÃ¥ lÃ¥ng kanske, men i alla fall – och delar av den kan man hitta i gränderna, bland alla gamla fasader som ingen just brytt sig om att renovera eller mÃ¥la över eller riva ner och bygga nytt.

Jag tycker om gränder därför att de där trötta och flagnande fasaderna ibland kan få mig att känna mig lite mer hemma i en stad som jag fortfarande, efter att ha bott här i drygt fyra år, sällan känner mig särskilt hemma i. Vars dörr jag tycker att jag ofta står utanför och knackar på, undrandes hur man bär sig åt för att släppas in. Inte så att jag inte trivs, det gör jag väl. Mer eller mindre. Just nu mindre. Då är det bra med gränder.