Ingegerd Landström

Jag har verkligen försökt, det har jag. När jag kom tillbaka från Sverige i mitten av augusti tänkte jag att nu är det väl ändå dags att modernisera mitt tidningsläsande, övergå till nätläsande av min lokaltidning istället för att hämta in den där pappersbunten varje morgon.

Så jag lät bli att förnya prenumerationen som jag gjorde uppehåll i innan vi åkte till Sverige. Läste Los Angeles Times på nätet istället. Och på telefonen.

Och upptäckte ganska snart att jag har ingen koll alls längre. För jag läser inte en nättidning på samma sätt som jag läser en papperstidning.

På nätet klickar jag bara på det som jag är absolut mest intresserad av, allting annat glider elegant och obemärkt förbi min uppmärksamhet.

Och jag är rastlös; jag läser ett par artiklar, sedan kommer jag på att jag skulle ju läsa den där andra artikeln i en annan tidning och så klickar jag vidare eller så kollar jag min mail som hastigast och vips så har jag halkat iväg till något annat. Hejdå lokalnyheter.

Papperstidningen är något helt annat. Papperstidningen är, helt enkelt genom sin fysiska existens, uppfodrande. Den ligger där på köksbordet, ett visst antal sidor och innan jag har gått igenom alla sidor så har jag inte läst den.

AlltsÃ¥ läser jag hela tidningen. Inte varje artikel, men oändligt mycket mer än vad jag gör pÃ¥ nättidningen. Jag gÃ¥r till exempel inte in pÃ¥ “businessdelen” pÃ¥ nätet för jag är inte sÃ¥ värst intresserad av det. I papperstidningen bläddrar jag igenom den bara för att den finns där och allt som oftast hittar jag intressanta artiklar där ocksÃ¥.

Dessutom: i papperstidningen ligger texterna där framför mig. Inte bara rubrikerna och en liten snutt av en inledning utan hela artiklarna. Jag läser lite förstrött och så visar det sig faktist vara intressant fast inte rubriken lät så förfärligt spännande och så läser jag hela artikeln av bara farten.

PÃ¥ nätet orkar jag inte klicka pÃ¥ alla insändare, korta ledare eller FrÃ¥ga Amy  – jag läser de största artiklarna och sedan betraktar jag tidningen som färdigläst. Eller färdigläst – när blir en nättidning färdigläst? Aldrig, vilket ju är positivt pÃ¥ ett sätt, men som ocksÃ¥ gör att jag blir överväldigad och pÃ¥ nÃ¥got vis legitimerar det faktum att jag inte läser sÃ¥ noggrannt.

Och jag missar massor. Jag känner mig helt off.

Jag saknade min papperstidning alldeles förfärligt.

SÃ¥ jag gav upp alla tankar pÃ¥ modernisering. Jag började prenumerera igen och i mÃ¥ndags morse lÃ¥g den där pÃ¥ uppfarten igen. Uppfodrande: “Läs mig,” sa den.

Den läggs väl ner snart förstås, precis som alla andra papperstidningar, men fram till dess så gör jag just det. Jag läser hela min älskade papperstidning och jag tänker aldrig säga upp min prenumeration igen.

When I’m at school Mom and Dad work too.

Mom does writing. She loves lunch with friends. She reads about and other stuff. She goes to long, boring meetings and she drinks a lot of coffee. She sits at the desk typing and works out at the gym.

Dad on the other hand also goes to the gym, he types, writes, goes to hockey games, he too drinks a lot of coffee, studies, goes to his work at UCLA, and also goes to the gym.

Luna sover, jag bygger hemsida. Försöker bygga rättare sagt. Mest är det bara frustration och irritation över hur långsamt det går och hur svårt det är när man inte kan nästan någonting. Det är ju alldeles fantastiskt roligt när det blir som jag vill, men det blir det nästan aldrig. Funderar på att gå en kurs för att lära mig, hittade en på UCLA Extension där man lär sig att använda Joomla. Vad är det, undrar jag? Är det bra månntro?

Luna bara sover, hon är som en litet barn, sover bäst utomhus.

Det är mycket nu. Hösten har börjat och jag hinner inte med. Jag känner mig som den där som inte hann med bussen och som springer och springer och tappar halsduken och fumlar med väskan och vinkar Ã¥t chauffören och ropar “Hallååå, stanna, snälla vänta pÃ¥ mig, jag skulle ju med här.” Bara det att det inte är en buss jag springer efter, det är livet självt.

Det är födelsedagar och kalas och nya träningstider och hockeyträning jämt och nya aktiviteter och jobbsök och valp och skola och ett pestigt elände med en av lärarna. Det är nya rutiner för Alicia, för hon har börjat middle school och det är en molande sorg över just detta faktum, att hon är på en annan skola, någon annanstans, och att hon börjar high school om tre år. Jag hämtar pojkarna på den gamla vanliga skolgården och jag vill att hon ska komma och möta mig som hon brukade göra och med andan i halsen fråga om hon kan ha en playdate eller om hon kan stanna kvar på skolan en stund och mamma ta min ryggsäck jag vet inte var min lunchväska är och nu åker jag till Emily kommer du och hämtar mig sent, får jag äta middag där och nej jag har ingen hemläxa eller jag menar jag har redan gjort den, så får jag stanna länge, mamma snälla. Och sen är hon borta och det är helt i sin ordning men nu är hon inte längre där och jag saknar henne så mycket att jag får ont i magen när jag går in på skolgården.

Hur som helst, den här helgen är en Hämta-andan helg. Barnen och Jeff badar och jag, jag gör just ingenting. Sitter pÃ¥ en solstol och tittar pÃ¥ folk. Läser tidningar. Funderar lite över morgondagens födelsedagskalas. Skriver. Saknar i stort sett bara gott kaffe. Har inga större förhoppningar om “Soak City Food Hut.”

Soak City eller vad det nu heter: lugn och ro och glada barn. Möjligtvis också den enda plats på jorden som ännu ej koloniserats av Starbucks. Den Costco-hatande, småföretagsälskande delen av mig tycker att det är helt i sin ordning. Den andra, kaffeälskande, delen suckar dystert över sugigt kaffe.

Kan man lära sig spanska pÃ¥ egen hand, alltsÃ¥ med hjälp av nÃ¥gon “självhjälpsbok” eller nÃ¥t program av nÃ¥got slag? Jag fick ett namn pÃ¥ en kurs som skulle vara riktigt bra, bättre än alla andra, men kan för mitt liv inte komma ihÃ¥g vad den heter.

Bäst är det väl att gå en kurs kanske. Och betydligt roligare. Min gamla bekant UCLA Extension har spanskakurser som säkert är alldeles utmärkta, men det var ju det där med tiden på eftermiddagar och kvällar som jag inte riktigt har.

Två kvällar spanska i veckan i hård konkurrens med hockey, piano, gitarr, hund, tennis, hemläxor och lite annat. Nej, det kan bli svårt.

Men det går om det måste gå. Om det inte finns några andra sätt. Någon som har någon rekommendation? Eller någon erfarenhet av om det funkar? Tröttnar man bara och lägger av, eller lär man sig faktiskt något?

Jag har plockat upp två liftare i mitt liv.

En gång när jag nyligen hade fått körkort och var på väg hem från stan till min lilla by en lördagsmorgon. Jag kände igen honom, han var några år äldre och kom från en by några mil bortanför min. Han var snygg och jag var blyg och jag släppte av honom efter ett par mil, vid korsningen där jag skulle svänga vänster och han skulle fortsätta rakt fram.

Den andra gången var en sen kväll i Uppsala när jag var på väg hem från stallet. Det var mörkt, det ösregnade och vid en busshållplats stod en drypande våt människa och liftade. Hon hade just missat bussen visade det sig och jag skjutsade ner henne till stan. Hon var så glad över att någon hade stannat och jag var så glad över att jag hade stannat.

Jag kom att tänka på dem när jag körde förbi tre liftare idag. Först två unga män strax bortanför Main Street i Santa Monica, sedan en äldre man längs med PCH.

Jag tänkte att det är nÃ¥got med liftare som vädjar till det bästa i oss. Hela idén med att lifta bygger ju pÃ¥ att människor kan – och vÃ¥gar – lita pÃ¥ varandra.

Någon litar så mycket på sina medmänniskor att hen ställer sig en vägkant i förhoppningen att någon annan som är på väg åt samma håll och har plats över i bilen ska stanna till och öppna dörren.

Denne andra litar så mycket på sina medmänniskor att hen öppnar den där dörren och släpper in en okänd människa i bilen för en stund.

Jag vill också lita på mina medmänniskor. Jag vill tro att den där människan som står där inte vill någonting annat än att ta sig från punkt a till punkt b på billigast möjliga sätt, men det gör jag inte. Jag vill inte vara misstänksam och ängslig, men det är jag. Jag stannar aldrig och jag tittar inte på liftaren när jag kör förbi. Jag skäms, särskilt om jag sitter helt ensam i min stora bil.

Jag tror att varje upplockad liftare bidrar till att den sammanlagda tilliten i världen, den som kommer sig av att människor tror gott om varandra och gör snälla och hjälpsamma saker mot varandra, ökar.  Tydligen tror jag dock mest av allt att rån- och mordstatistiken går upp om jag stannar till.

Ängslighet, I hate you.

Så var den sommaren slut. Jeff har gått till jobbet, alla barn har gått till skolan och här sitter jag vid mitt skrivbord och vet inte riktigt vad jag ska göra av detta universum av tid som jag plötsligt trätt in i.

Jag har inte skrivit sÃ¥ mycket under sommaren som jag hade tänkt mig (varför tänker jag fortfarande sÃ¥, efter sex Ã¥r av feltänk, varför varför?) sÃ¥ tidigare i morse, för att liksom komma igÃ¥ng igen, tog jag fram en bok med skrivövningar. Bläddrade lite planlöst, hittade “The Dying Goat” och satte igÃ¥ng.

The Dying Goat går ut på att man föreställer sig att man är en get som blir stungen av något dödlig växt. Blodet forsar ut från ens lilla getkropp och i detta blod skriver man sina sista, allra viktigaste och mest meningsfulla ord. (Det är bland annat sånt här man sysslar med på Creative Writing Programs har jag förstått och vem är jag att ifrågasätta det?)

Ett alternativ till The Dying Goat, skriver Jay Kirk som är mannen bakom denna övning, är att skriva ett självmordsbrev.

Jag gjorde något slags mellanting. Tänkte mig själv som den där döende geten, men hur mycket kan man skriva i sitt eget blod egentligen, inte så mycket för ganska snart förblöder man väl och dör, så övningen övergick i ett självmordsbrev.

Herregud, det var inte en övning för mig kan jag säga. Jag levde mig in i det där och det hela utvecklades till ett brev till mina barn och allting blev förfärligt sorgligt, vilket innebär att klockan tio i morse satt jag ute på altanen med en kaffekopp bredvid mig och med solen värmandes mina ben och grät för mig själv, vilt skrivandes på ett farväl till mina barn.

Det blev för sorgligt, jag skrev inte klart. Men det var en bra övning, det var det, för jag skrev ett ganska långt brev ändå och nu har jag kommit igång här också, så tack för det Jay Kirk.

Nu ska jag ta mig ur den här dystra sinnesstämningen genom att åka iväg och köpa lite leksaker och en bra borste till Luna. Denna hund, hon är en liten ängel.

Det är så mycket som kan hända en liten valp.

Den kan tugga på pinnar och riva sönder tandköttet, eller, ännu värre, kvävas. Den kan äta stenar (och kvävas igen) eller växter som den inte tål och bli jättesjuk och dö. Den kan bli stungen av ett bi och om den är allergisk kan vad som helst hända. Den kan äta legobitar (det spelar ingen roll hur minituöst man försöker tömma huset på legobitar, de dyker ändå upp någonstans och de är alltid mycket små och livsfarliga) och kvävas av det också.

Den kan smita ut genom dörrar/grindar/fönster som av misstag lämnats öppna och då är det kört.

Den kan få för mycket mat och bli fet, eller för lite mat och svälta ihjäl. Eller i alla fall inte växa som den ska. Den kan bli trampad på av en jäktad vuxen och normaltung person som till exempel far omkring i köket och lagar mat och inte ser att den lilla valpen också vill hänga i köket.

När den lilla valpen blir större och kan gå ut och på promenader kan den träffa på en mycket större hund som försöker slita strupen av den. Jag läste någonstans att Cavalier King Charles Spaniels dels är dåliga på att läsa av andra hundars kroppsspråk (eller hundspråk eller vad det nu är), dels tror gott om allt och alla och gärna springer fram och hälsar. Tänk er själva vad den kombinationen kan leda till.

Så är det just nu, mitt i all hundlycka. Men man vänjer sig, visst gör man väl det?