Ingegerd Landström

Mail från mamman till en av Max bästa klasskompisar:

“Hej Ingrid,

Rex (Max klasskompis, inte hans rätta namn) undrar om Max vill följa med pÃ¥ en särskild förvisning av Diary of a Wimpy Kid. Rex sa att Max älskar serien och eftersom Rex pappa har skrivit manus till filmen har vi extra biljetter till visningen. Hoppas han kan följa med, jag tror det blir jätteroligt. Vi hämtar honom vid fem-tiden.”

Lugn och stillsam söndagsmorgon. Jag har vattnat blommor och druckit kaffe, men jag har inte varit ute och sprungit eftersom jag lider av sviterna efter en kikhostliknande influensa som aldrig vill gå över. Detta icke-tränande stör mig oerhört; i början av januari sprang jag en timme i hyfsad fart, nu, två rejäla förkylningar senare, vattnar jag blommorna och dricker kaffe på morgonen istället. Måste bli ändring på det där.

Jeff och pojkarna har åkt iväg på hockeyträning. De spelar roller hockey två gånger i veckan och när de dessutom skulle börja med ishockey utyckte jag att det var väl ändå lite väl mycket och nu kommer hela helgerna att gå åt till att sitta i iskalla hockeylador och känna urinvägsinfektionerna komma krypande.

Men det visade sig vara en hit för alla inblandade: Jeff och pojkarna masar sig iväg halv åtta på morgonen, Alicia sover, jag läser tidningen och när Alicia väl vaknat har vi hela förmiddagen för oss själva. Vi gör inte många knop kan jag säga, men det är precis så vi vill ha det. Ibland, när andan faller på, kan vi traska iväg till vår farmers market och handla lite grönsaker och jordgubbar, men mer än så blir det inte. Norrbottningen i mig är dessutom stillsamt lycklig över att mina barn kan åka skridskor. Lite skidlektioner på det så kommer de att vara väl rustade för alla livets prövningar.

Vänta lite här nu, svarade jag verkligen just pÃ¥ det där mailet frÃ¥n en av klassmammorna, det där hon bad fler föräldrar (ja mammor dÃ¥), cirka fyra till fem personer, att under en timmes tid hjälpa till med att fläta handtagen till korgarna som de smÃ¥ ettagluttarna ska fÃ¥ pÃ¥ klassens alla hjärtans dag kalas; svarade jag verkligen “jag kan hjälpa till” pÃ¥ det mailet och innebär det alltsÃ¥ att imorgon eftermiddag kommer sammanlagt upp till sex kvinnor i sina bästa arbetsföra Ã¥r att under en timmes tid sitta pÃ¥ smÃ¥ stolar i klassrummet och fläta smÃ¥ korghandtag till vÃ¥ra barns skolkalas?

Ja. Ja, det gjorde jag och ja, det är precis vad det innebär.

Oh my god.

Los Angeles katolska skolor har förlängt sitt skolår med 20 dagar, så att det nu är 200 dagar långt, till skillnad från Los Angeles skoldistrikts (LAUSD) skolår som bara är 175 dagar (man drog ner på det förra skolåret eftersom man inte längre har råd att hålla skolorna öppna, men det är en annan sorglig historia).

Kardinal Roger Mahony som tillkännagav förlängningen berättar att man inte gör det för att konkurrera med LAUSD utan att man “simply  is trying to step up their performance to ensure that students would become globally competitive.”

Globally competitive. Jag hör det överallt nu för tiden, i vilken skolartikel jag än läser sÃ¥ är det PISA-studier och Kina-skräck och hur ska det gÃ¥ för vÃ¥ra barn som inte kan matte och hela tiden pratar man om att barnen mÃ¥ste vara “globally competitive.”

Mycket önskar jag för mina barn, att de ska bli och att de ska vara, men aldrig någonsin har jag tänkt den tanken, att de ska bli globalt konkurrenskraftiga. Som ett mål i sig; som att ambitionen med vår skolpolitik är att det vid slutet av varje skolår ska släppas ut en enorm  taktfast marscherande nationell armé bestående av college graduates, på väg ut i världen för att slå alla på käften, mangla ner allt motstånd och fucking vinna racet!

Harmoniska människor som vågar gå dit hjärtat pekar, ungefär så lyder min modesta önskan.

Kanske man måste vara globalt konkurrenskraftig för att nå dithän, jag vet inte. Men att diskussionen om vad våra barn behöver för att leva ett gott liv så ofta börjar och slutar där, det är sorgligt.

Mina barn begav sig ut på landet häromdagen och fick sig ett par ägg, från livs levande hönor. Mycket spännande, mycket märkligt, men kunde man verkligen laga plättar med dessa ägg? Var de inte smutsiga? Hur tvättar man av dem, det som är inuti alltså och som ju måste vara smutsigt när ägget inte kommer från en kartong? Skulle vi bli sjuka nu? Så många frågor och för att svara på dem stekte vi plättar. De smakade precis som plättar gjorda på vanliga hederliga kartongägg smakar. Ännu ett av livets små mysterier lösta.

Detta med ridning.

Å ena sidan: Alicia älskar det, jag med. Jag slutade när jag blev gravid första gången, nu har jag börjat igen. Det är fortfarande lika roligt och och en helt underbar grej att ha tillsammans med sin unge. Åka iväg och rida tillsammans. Prata häst. Längta till nästa ridlektion. Allt detta gör mig lycklig.

Å andra sidan: Alicia blev avkastad för ett par veckor sedan. I full galopp av en häst som bockade för en skällande hund och i några stillastående ögonblick såg det alldeles förfärligt ut.  Det visade sig snart att det inte var så illa, hon kom upp i sadeln igen, hade rejält ont i kroppen i några dagar, och nu längtar hon helt galet till tisdagens ridlektion.

Jag har inte alls återhämtat mig lika bra. Jag har gått omkring i snart två veckors tid nu och tänkt på att ridning är en farlig sport och på att det var jag som introducerade henne till den och att allt ansvar vilar på mina axlar. Inte så att jag tvingade henne men jag föreslog att hon skulle ta lektioner och när hon väl prövade var hon fast.

Jag hade lika gärna kunnat låta bli. Vi hade kunnat köpa en hund istället och aldrig satt vår fot i ett stall och hon hade förmodligen varit lika glad för det.

Nu vet hon hur roligt det är och vill aldrig i livet sluta och jag går omkring och tänker på det en hel del. På att ridsporten har sanslöst många olyckor, på hur smal och skör hennes ryggrad och nacke är och på hur hennes liv skulle bli om någon av dem gick av. Brutna armar eller blåa tår är smällar man får ta, men en del riktigt stora, livsförändrande smällar vill man gärna undvika, i synnerhet om det handlar om ens barn.

Jag vet jag vet, man kan aldrig få några garantier för någonting alls i detta liv; man kan lika gärna bli liggande i koma av ett fallande palmblad och man kan inte skydda sina barn från allt som är potentiellt farligt och det är farligare att köra bil men det gör jag ju i alla fall och sådär kan jag fortsätta att argumentera hur länge som helst. Jag håller med om alltihop.

Men ändå.

“The purpose of the feast is to expose children to a more authentic experience of what the Pilgrims had and did…”

“…please send your children to school on Friday wearing clothing similar to the Pilgrims who wore very plain, drab clothes….”

“…long-sleeved blue, gray, or brown shirt and long pants with socks pulled over the pants to the knees…”

“…a stocking cap or a wide brimmed black hat….”

“…parents are the Native Americans who bring much of the food…”

“…parents can can also dress appropriately…”

“…please send your child with wooden bowl, mug, wooden spoon and a cloth napkin….”

“…need people to sign up for food, games and set/-up/clean-up…”

“…if you are helping with building structures please arrive no later than 10:30…”

…ensure your child arrives at school no later than 6 AM to help milk the authentic cows…

…practice speaking proper Pilgrim talk with you child, using phrases such as “Good morrow”, “How now?” and “Fare thee well.”

…preferably a belt with a buckle the size of a medium large dinner plate…

“Do not stress. Any small semblance of this will do. This is very casual.”

Ok, det spårade ur där på slutet, men vid den här tiden på året är det lätt att man gör det. Spårar ur. Det var väl därför de la till att vi inte ska stressa, men hur kan man inte stressa när alla högtider attackerar samtidigt på flera olika fronter  och allt detta ska multiplicera med tre?

Och det ska tas med massor av mat (de äter ju aldrig något, de är så speedade av själva kalaset och struntar fullständigt i hemlagade cupcakes och de fint uppskurna grönsakerna och allt det andra, varför håller vi på på detta viset???) och det ska bakas pumpapaj och det ska firas autentiskt med träslevar och knästrumpor och det har man inte hemma så man måste ut och handla och vad i h-e är en stocking cap anyway???

Min lilla trio är på semester hos farmor sedan igår kväll och det är ju alldeles fantastiskt vad mycket jag har fått gjort idag. Upp klockan sju efter en natts ostörd sömn vilket inträffar en gång om året i genomsnitt och gör mig till en bättre människa. Förbereda intervju, åka iväg till downtown, traska omkring lite på stan och fota, leta rätt på Hygge Danish Bakery, göra lång och rolig intervju med Jim Koenig som grundat och fortfarande driver Scandinavian Film Festival in Los Angeles och som är  en fantastiskt trevlig människa. Sedan hem, köpa sekatör, äta lunch och läsa tidningen, skriva klart annan text och skicka iväg den till min ständige läsare för en dos skoningslös kritik. Välförtjänst skrivbordspaus som jag tillbringade med att inviga den nya sekatören (som visade sig vara irriterande dålig på alla sätt och vis) på rotsystemet från de hemska rosenbuskarna som jag tog bort för ett par veckor sedan. Grävde ner de sista plantorna som stått och väntat på att få komma ner i jorden och det kändes mycket, mycket bra, jag har oroat mig för dem. Ja, sedan in till skrivbordet igen och här sitter jag och klockan är bara fem på eftermiddagen. Jag har en dryg timme på mig att titta på intervjun från idag och peta ner lite inledande text, därefter ut till Moorpark, krama mina barn, krama min snälla svärmor och svåger, äta middag och när vi kommer hem kan klockan omöjligt vara mer än nio. på sin höjd halv tio.

Det  är ju alldeles otroligt vad mycket tid ens barn tar i anspråk! Jag säger ingenting om det, det är som det är och det är för det mesta mycket trevligt, jag noterar bara denna ocean av tid  jag har haft  till mitt förfogande idag och alla saker jag hunnit med utan att vara det minsta jäktad, utan att snegla på klockan alls, förutom inför intervjun då.

Märkligt. Härligt.

Bilden är från december, eller möjligtvis januari förra året, därav mörkret. Än så länge lyser solen på eftermiddagarna.

Hockey var det ja. Och stelfrusna hockeymorsor som står uppradade längs med sargen och tittar på när deras söner (och förra säsongen en, ibland ett par, tjejer) snubblar och skjuter och dribblar och, allt oftare faktiskt, passar till varandra.

Två timmars träningspass två gånger i veckan, det blir en halv arbetsdag i veckan gånger säg tolv veckor på en termin, det blir sex hela arbetsdagar per person och termin.

De två första veckorna pågår dessutom ett slags lågintensivt träningsläger, vilket innebär två timmars träning varje dag gånger tio, det blir tjugo timmar, alltså två och en halv arbetsdagar bara under de två första veckorna som vi tillbringar hängandes vid en sarg i en park där vinden och dimman blåser in från havet och lägger sig som en mycket kall och fuktig filt över ens axlar oavsett hur mycket man klär på sig  Per person.

Det är ju helt galet när man tänker efter, men när jag pÃ¥pekar detta uppenbara för Jeff frÃ¥gar han retoriskt om jag inte tycker att det är viktigt att umgÃ¥s med mina barn, varpÃ¥ jag frÃ¥gar om inte han tycker att det är viktigt , varpÃ¥ han svarar att det är klart han tycker men dessvärre kan han inte vara borta frÃ¥n jobbet sÃ¥ mycket, varpÃ¥ jag svarar “exactly my point, babe” och sÃ¥ talar vi inte mer om saken.

“Gör inte det dÃ¥” är det kanske nÃ¥gon som tänker nu, “det är ingen som tvingar dig att stÃ¥ vid sargen och frysa om du nu tycker att det är ett sÃ¥nt slöseri med din dyrbara tid. Lämna av barnen och hämta dem tvÃ¥ timmar senare och sluta gnäll.”

Sant. Men så enkelt är det inte, eftersom hockey är en extremt bökig sport. Skyddstät. Det är benskydd, armbågsskydd, vadderade byxor med suspensoar, ett par byxor till, vadderad tröja och en tröja till, handskar, hjälm, skridskor samt en klubba.

Alla dessa skydd och alla dessa kläder ska tas på, justeras när de halkar snett, tas av (delvis) och på vid toalettbesök, och om man byter från utespelare till målvakt är det en herrans massa skydd som ska bytas ut och fås på rätt plats.

Allt det där klarar inte en fem-åring och inte min sju-åring heller på egen hand ännu och därför behöver de hjälp emellanåt. Alla mammor hjälper sina egna barn och om jag inte är där så kanske jag framstår som en smitare som förlitar sig på att andra morsor ska ta hand om mina barn och det vill jag ju inte göra.

Vad jag skulle vilja göra är att fråga de andra morsorna om vi inte skulle kunna turas om att assistera våra barn, ett par föräldrar varje vecka som tar hand om allt det där böket medan vi andra kan gå därifrån med gott samvete.

Här finns dock ett annat problem, nämligen det att jag inte känner de andra hockeymorsorna. De består av en liten klick där alla verkar känna varandra sedan de gick i samma mammagrupp och de är ärligt talat inte särskilt approachable alls och därför har jag inte ens försökt. Jag sitter vanligtvis på en sten på andra sidan basketplanen, i ett hörn av parken där eftermiddagssolen lyser som längst, och ser mycket upptagen ut med min dater eller min bok. Ibland går jag fram till sargen och tittar hur det går, applåderar ett snyggt mål, justerar något skydd och springer med vatten.

De andra morsorna ser heller inte ut som om de har nÃ¥gra planer pÃ¥ att gÃ¥ därifrÃ¥n, eller ens nÃ¥gon önskan om att gÃ¥ därifrÃ¥n, och jag inbillar mig att om jag lade fram mitt förslag skulle de ge mig iskalla blickar och säga “no thanks, we actually enjoy supporting our children in their sports activities.”

Så jag ser ingen lösning på hänget och tidsförspillandet, förutom för min alldeles personliga del eftersom Jeff tagit på sig rollen som hjälptränare och alltså kommer att vara där varenda träningspass framöver. Bra, då gör han ju nytta och det borde han göra tillsammans med ett par andra föräldrar som turas om att assistera med det ena och det andra.

Vi andra bör hålla oss därifrån, lämna våra barn ifred, låta dem göra sina barngrejer utan oss, medan vi ägnar oss åt, jag vet inte, vuxengrejer helt enkelt.