Ingegerd Landström

Det går över.

Visst är det så, visst är det så man ska tänka när ens fem-åring och ens sju-åring bråkar och slåss och bråkar och slåss och aldrig, aldrig någonsin slutar?

Det går över. Det är bara en fas de går igenom. Det blir bättre sen. Så har jag ofta tänkt.

Men när undrar jag, när går det över? Går det över innan mamman blir galen och bara lämnar sina barn, bara vandrar iväg in i skogen och aldrig kommer tillbaka? Finns det kanske någon spärr hos barnen som har med överlevnadsinstinkt att göra och som gör att de inser att mamman faktiskt håller på att förlora förståndet, att hon tänker att det var inte så här det skulle vara, inte alls. Eller kanske en period skulle det vara så, några månader eller till och med ett år eller två, men inte en hel barndom. Förstår de att mamman blir mer arg och trött och less än hon någonsin trodde var möjligt och att all den där ilskan och tröttheten gör henne till någon hon inte vill vara?

Ser barnen allt det där i blicken hos mamman och om de gör det, förstår de då att nu, nu är det nog i alla fall dags att sluta fred och växa upp?

Det går bra under terminerna för då får mamman vila upp sig medan barnen är i skolan, en viss mängd bråk och tjafs orkar väl de flesta föräldrar med och de leker underbart härligt bra tillsammans också mellan varven.

Men oavsett mängden lek, vet ni hur mycket en fem-åring och en sju-åring hinner bråka och tjafsa på ett sommarlov? Vet ni hur mycket tid och kraft och energi och humör som går åt till att medla mellan två barn som bestämt sig för att bråka livet ur varandra?

Jag vet. De hinner bråka oändliga mängder och den energi och det tålamod som behövs för att stå ut finns inte. Inte hos den här mamman i alla fall.

Jag gör fel förstås, använder inte rätt strategi. Men jag har ingen väl utarbetad strategi, jag har inte läst någon bok i ämnet och nu, efter sju veckors sommarlov hör jag tydligt hur den norrländska granskogen viskar vänligt åt mig. Den viskar högre när jag är trött, när vi inte har sett solen på en vecka eller två och när det inte finns någonting, absolut inte någonting, för rastlösa barn kvar att göra förutom att bråka och tjafsa och retas och slåss.

Här är det lugnt, här är det tyst, kom hit och vila dig i mossan.

Så viskar den. Snart går jag.

Allt som oftast när jag är ute på stan med mina barn så stoppas vi av någon talangscout som undrar om vi möjligtvis är intresserade av att komma på en audition. Det är vi inte. Någon gång har Alicia varit lite nyfiken och någon gång har Jeff och jag funderat på  hur mycket vi våra barn skulle kunna tjäna på att göra reklam eller vad det nu kan handla om, men det har aldrig varit på allvar.

Alicia och jag har dock kommit fram till att vi inte är helt emot konceptet, vi kan tänka oss ett par undantag. Om LA Kings hörde av sig och ville använda våra barn för att få fler barnfamiljer att gå på hockey skulle vi tacka ja. Det var Alicias idé. Om någon non-governmental organisation som gjorde bra saker hörde av sig skulle vi också tacka ja. Det var min idé och Alicia tyckte storsint att ja, det kunde gå an.

Inget som skulle ge pengar med andra ord – jag är en rabiat hatare av reklam och framför allt reklam riktad till barn och nÃ¥gonstans fÃ¥r man ju ändÃ¥ hÃ¥lla pÃ¥ sina principer – men det kunde vara lite kul.

Nu har jag dock tänkt om lite grann och om Scandic hotellkedja hörde av sig skulle jag kunna tänka mig att ta ett snack med min dotter om att utöka vårt tämligen smala register av möjliga samarbetspartners.

Scandic har stora rum där vi ryms allihop (man kan till och med dela säng med en liten unge och därmed klämma in fem personer om det inte finns lediga rum för fem); de gillar, eller har i alla fall ingenting emot, barn; och deras köttbulls-prinskorv- plättfrukost klarar ungarna sig på en hel dag.

Det är allt; mer än så behöver inte en ganska stor familj på resande fot för att vara nöjda och glada. Bara en hotellkedja som gör semestern lite billigare och inte så f-bannat krånglig.

Så för all del Scandic, vi kan tänka oss att rucka på våra principer och göra en insats här. Men det blir dyrt. Vi behöver bygga till huset och eftersom vi bor alldeles vid en canyon måste vi förstärka husgrunden med någon form av betongpelare, vilket kommer att kosta massor av pengar utöver själva byggandet. Och så vill vi göra något roligt av vår mark som sluttar ner mot sagda canyon och the Coastal Commission kommer inte att gå med på något billigt krafs som kan skada miljön på lång sikt. Tänk över saken och hör av er så kan vi diskutera vidare.

Det var den klassutflykten det, den sista för året. Nu är det bara några kalas kvar, ganska många faktiskt men vi tar sommarlov en vecka tidigt så vi hinner bara med ett glassparty, en after-school föreställning samt party efteråt, ett dramaklasskalas, ett beach-kalas, ett reading buddy-kalas och så är det diverse insamlingar av pengar till alla lärare och lärarassistenter och så ska jag visst hjälpa till i Max klassrum en gång till. Till tre av kalasen har jag, under protest, lovat att vi ska rulla chokladbollar.

Sedan är det slut för den här terminen.

Under de här fem åren som mina barn har gått i public schools (två olika) inom Los Angeles skoldistrikt har jag suckat och svurit över allt som föräldrarna förväntas ställa upp och hjälpa till med, både i tid och pengar. Men jag har också haft härliga utflykter med mina ungar och deras kompisar. Ungarna minns dem och jag minns dem också för jag var med. Jag har varit hjälplärare i ungarnas klassrum och de har varit så glada över att just deras mamma leder bokklubben, eller skriver berättelser, eller tränar på bokstaven K. Jag har ganska bra koll på ungarnas klasskompisar och det gillar jag.

Volunteeringen är frustration och glädje, om vartannat.

Så har det varit de här fem åren och är det fortfarande: ena gången svär jag över ännu en förfrågan om kalasmat att bidra med; nästa gång kommer jag hem från en regnig heldagsutflykt i en nationalpark tillsammans med en lycklig Erik som förklarar att det här var den bästa dagen i hela hans liv.

Roligast har det varit när jag varit arbetslös och kunnat vara med så mycket som jag har velat eller inte velat.

Mest frustrerande har det varit när jag har jobbet heltid, för hur i hela fridens namn ska man få det att gå ihop? Hela systemet bygger ju på att det finns ett gäng hemmamammor och ett gäng yrkesarbetande kvinnor (Män? Nej. Män volunteerar inte.) med flexibla arbetstider som lägger ner massor av obetald arbetstid på volunteering. Mina arbetstider har alltid varit hyfsat flexibla, men det finns ju gränser.

På det stora hela så har jag accepterat att i den konkursmässiga staden Los Angeles måste föräldrar bidra, annars blir det en skola som ingen vill se sina barn gå i. Såna skolor finns det alldeles för många av och det är för sorgligt.

Sedan finns det förstås olika slags volunteering som är olika viktiga och vettiga, ungefär så här:

Mycket viktigt och absolut nödvändigt:

Insamling av pengar och om detta finns inte mycket att säga.  LAUSD har inte tillräckligt med pengar för att driva bra skolor, sÃ¥ är det. Punkt.  De föräldrar som sköter skolans fundraising sliter häcken av sig, det är i perioder ett – obetalt – heltidsjobb med ansvar för att flera miljoner kronor dras in, mÃ¥ste dras in. Jag har aldrig jobbat med det, men all heder Ã¥t dem som tar sig an uppgiften. Tack vare extra pengar fÃ¥r vi datorsal, lärarassistenter, idrottslärare, sÃ¥nglärare ända upp till femte klass, art classes, mindre klasstorlekar, sÃ¥na saker. Inga märkvärdigheter alltsÃ¥, bara sÃ¥nt som alla barn – minst – borde fÃ¥ ha, men som det inte finns pengar till. Ibland svär vi för att nu är det ännu en fundraiser pÃ¥ gÃ¥ng, men som sagt, pÃ¥ det stora hela sÃ¥ är det inte sÃ¥ mycket att säga om det.  Skylten ovan är alldeles sann.

Bra bonusgrejer som aldrig skulle inträffa utan föräldrar:

Första gÃ¥ngen vi kom in pÃ¥ skolgÃ¥rden pÃ¥ vÃ¥r nya skola blev jag alldeles lycklig – och förvÃ¥nad! – över all växtlighet, alla blommor och grönsaker som tog upp ett stort hörn av skolgÃ¥rden. Pumpor var pÃ¥ gÃ¥ng, tomater….allt möjligt finns det i denna härliga trädgÃ¥rd och det beror inte pÃ¥ att LAUSD bestämt sig för att anställa trädgÃ¥rdsmästare. Nix, det är naturligtvis föräldrar som lägger ner massor av tid pÃ¥ att odla tillsammmans med eleverna. Ungarna sÃ¥r och skördar och mäter temperaturen pÃ¥ komposten och ropar ilsket om man rÃ¥kar trampa pÃ¥ deras nysÃ¥dda gräs. Det är definitivt en bonus. Jag är glad och tacksam över att föräldrar tar sig tid att göra det, jag vill ocksÃ¥ skörda morötter med ungarna. Nästa läsÃ¥r kanske.

Ett annat exempel pÃ¥ bonus är en kvinna i Max klass som gör de mest fantastiska “art projects” med ungarna. Hon fixar och grejar och planerar och ibland behöver hon hjälp och dÃ¥ rycker andra föräldrar in bäst vi kan, men mest är det hon som gör det. Max konstaterade att denna mamma är hans favorit “parent volunteer.” Inte konstigt alls, hon är en suverän bonus. Jag önskar att jag ocksÃ¥ kunde Ã¥stadkomma coola projekt med ungarna,  inte i samma omfattning, men nÃ¥gon gÃ¥ng. Vill komma pÃ¥ nÃ¥got bra projekt. Nästa läsÃ¥r kanske.

Hmm. NÃ¥gonstans mitt emellan:

Här börjar det bli lite tveksamt. Ta field trips till exempel. Varje Ã¥rskurs har sisÃ¥där en Ã¥tta, tio field trips varje läsÃ¥r. Till varje field trip behövs ett antal frivilliga föräldrar som skjutsar, vanligtvis 6-8 personer. Det behövs ocksÃ¥ en förälder som tar pÃ¥ sig jobbet “field trip coordinator” för ett läsÃ¥r och som ser till att det finns chaufförer, gör upp listor över vem som ska Ã¥ka med vem, hÃ¥ller reda pÃ¥ att körkort och försäkring är aktuella osv osv. Det är väl bra med nÃ¥gon field trip dÃ¥ och dÃ¥, men sÃ¥ mÃ¥nga? Nej.

Till den här kategorin hör ibland ocksÃ¥ volunteering i klassrummen, dvs dÃ¥ föräldrar leker hjälplärare. Jättebra ibland, tveksamt ibland: i Eriks klass gör vi nytta, klasserna kan delas upp och jobba i mindre grupper och allt det där. SÃ¥dana gÃ¥nger är det roligt och vettigt. Men i Max klass gör vi ibland läsövningar med eleverna, ibland vässar vi pennor och klipper ut papperslejon. Om jag jobbade heltid, tog ledigt frÃ¥n jobbet ett par timmar en förmiddag för att hjälpa till i klassrummet och blev tillsagd att vässa pennor sÃ¥ skulle jag…skulle jag…ja, jag vet inte vad jag skulle göra.

Jamen herregud!:

Hur många kalas ska en genomsnittlig skolunge egentligen få ha per läsår? Är det skola eller en nöjespark vi talar om här? Till varje kalas ska det planeras, tas med grejer och så måste det förstås  vara några frivilliga som hittar på roliga saker man kan göra på kalaset, och som dukar upp och hjälper till under kalaset och sedan städar efteråt. Här känns det definitivt som att en del föräldrar  har lite väl mycket tid till sitt förfogande och kanske borde fokusera på andra saker här i livet än att arrangera femårspartyn på skoltid.

I denna djungel av volunteeringsmöjligheter försöker jag navigera mig fram så gott det går, prioriterar sånt som jag tycker är viktigt, oftare med dåligt samvete över allt det jag inte gör, än med gott samvete över det jag faktiskt bidrar med. Jag jobbar på det. Det blir hemrullade chokladbollar den här gången, men sedan får det räcka!

Läs debatten om föräldranärvaron i svenska skolan. Intressant. Rejält annorlunda jämfört med hur det ser ut här, men samma dåliga samvete. Det här inlägget är bäst. Och roligast.

Min kurs är slut, sista SWEA-Bladet för våren är ute, idag är det fredag och ungarna är i skolan: jag borde ha gott om tid att skriva om skolan som jag hade tänkt mig.

Men, hahahahahaha, lustigt nog så hinner jag inte för jag ska på field trip med Max. Vi ska till the Getty center, åker klockan tio och beräknas återvända klockan två.

Jag borde också ha hjälpt till på Alicias OS-party idag, hejat på och hällt upp vatten samt bidragit med någon specifik svensk maträtt som kunde ha bidragit till att höja den globala OS-andan ytterligare.

Det hinner jag inte och dessutom är jag av princip motstÃ¥ndare av volunteeringgrejer som liksom poppar upp helt oväntat. OS-partyt fick vi reda pÃ¥ igÃ¥r: “Kan alla bidra med nÃ¥gon mat eller snacks frÃ¥n olika länder?” frÃ¥gades det käckt i mailet som distribuerades till alla föräldrar.

Jag tänkte kanelbullar. Köttbullar. Pannkakor. Alicia föreslog Fox-kola.

Sedan konstaterade jag, nej, nej samt nej, det hinner vi inte och Fox-kolan är slut för länge sedan och skulle för övrigt inte kvala in varken som mat eller snacks.

Jaja, mer om det. Nu ska jag ut och köra barn.

• Max, blomma till skolan pÃ¥ onsdag, samt favoritbok,
• Max, grej till show-and-tell pÃ¥ torsdag
• ta med pajer till teacher appreciation day 7 maj
• kalas, Erik, fredag, glöm inte!
• volunteera 21 may, Walk-a-thon. Glöm inte apelsinklyftorna
• beställ boken som Max behöver över sommaren
• träffas efter skolan pÃ¥ torsdag och diskutera kommande field trips (Erik)
• bilder, Ã¥rsboken, senast onsdag, GLÖM INTE! (Alicia)
• fira Ms. Barnett, 3 maj, efter skolan (Erik), ta med frukt???

Juni månads avslutningsfester och picknicks och insamlingar och volunteering och uppvisningar och föreställningar och field trips ej inräknade.

Alicia har åkt till Sacramento idag. Utan mig, utan Jeff; på alldeles egen hand har hon satt sig på ett flyg och åkt förfärligt långt bort.

Inte på alldeles egen hand som i alldeles ensam förstås, med sig har hon alla andra fjärdeklassare och ett antal lärare och föräldrar (ja, mammor dårå för papporna har inte tid och det ska jag skriva mer om senare för det är ett ganska stort irritationsmoment i min värld. Inte så att jag alltid går omkring och funderar på det, men när jag väl gör det så blir jag extremt irriterad.), men ni förstår vad jag menar, på egen hand som i utan oss.

Hon åkte iväg halv sex imorse och jag vinkade hejdå och kände mig som en ängslig tonårsförälder som vinkar hejdå till sin 17-åring och inte riktigt vet var och när och hur och om och med vem hon kommer hem igen.

Alicia, hon var bara glad och spattig och förväntansfull. Men det är väl så det ska vara. Suck.

Irriterande volunteerdag igår. Först fick jag diskutera med Max lärare om huruvida jag skulle få lov att läsa med Max eller inte. Läser är det vi gör när vi hjälper till i klassrummet, vi sitter med en elev i taget och läser berättelser märkta med olika bokstäver. När en elev har läst tre berättelser i en bokstavsgrupp utan fel går de vidare till nästa. Varje elev sitter med mig i bara några minuter, så det handlar inte om några längre seanser.

Nej, sa läraren. Föräldern som hjälper till ska inte läsa med sitt eget barn.

Jaså, sa jag, men jag vill göra det. Det är enda gången under mina två timmar i klassrummet som jag får jobba med Max.

Nej, sa hon, det blir inte samma sak när föräldrar läser med sina egna barn. Ni kan läsa tillsammans hemma.

Ja det kan vi, sa jag, men för Max är det jättespeciellt när jag är i klassrummet och hjälper till och han vill läsa med mig.

Iskall blick. Hon är en sträng lärare, och hon är särskilt sträng mot föräldrar. Hon gillar nog inte föräldrar alls.

Han behöver bara läsa, sa jag, jag ska inte skriva ner resultatet, men jag vill att han ska läsa med mig.

Iskall blick igen.

Ok. Max, gå och läs med din mamma.

Seger!

Sedan, och som straff, fick jag sitta kvar i klassrummet efter den första lektionen och klippa ut 22 papperslejon medan klassen gick ut och hade idrott. Eller det var väl inte ett straff egentligen, hon hade bett mig göra det innan vår diskussion kom igång, men det kändes som ett straff.

Efter en liten stund kom lärarassistenten in och satte sig för att vässa pennor. Vi pratade lite grann om det ena och det andra.

Alltså, varför sitter jag här och klipper papperslejon åt ungarna? frågade jag så småningom. Borde de inte göra det här själva?

Han skrattade lite och sa nÃ¥got om “inte hunnit.”

Jaha, sa jag och la ner diskussionen, men fortsatte att fundera på vad vi höll på med. Såvitt jag kommer ihåg har jag aldrig någonsin fått någon pappersfigur klippt åt mig under alla mina år i skolan. Inte har jag fått någon penna vässad åt mig heller, men där satt vi, assistenten och jag, och vässade pennor och klippte ut papperslejon åt ettagluttarna.

Det tog nästan 45 minuter att klippa ut dem. Assistenten satt fortfarande och vässade pennor när jag gick.

…somewhere behind, or perhaps inside, all that gear is my son. I know it, I saw him going in.

Hur är det med löss i Sverige, undrar jag? Har svenska barn löss? Vi har löss jämt, de pilar runt mellan klassrummen och slår sig ner i ett hår här, ett hår där; det tar aldrig slut. Däremot har vi ingen vinterkräksjuka. Är det kanske så att vi fått lössen, ni kräksjukan? I så fall kan jag tänka mig att byta.

Erik hade Thanksgivingkalas i skolan häromdagen. De skulle ha en föreställning och Erik tränade på sin enda replik i flera dagar, de tillverkade någon slags kostym i skolan och allting var mycket spännande och förväntansfullt. Klockan 10.30 skulle föreställningen börja och jag hade lovat att ta med en äppelpaj till kalaset efteråt.

Inga konstigheter med det alls.

Jag bestämde mig för att pröva ett nytt recept på äppelpaj, ett som jag tror hette "den enklaste äppelpajen" och som skulle behöva vara i ugnen i cirka 45 minuter. Och det vet ju alla att äppelpajer är godast när de är nygräddade så jag beräknade att om jag ställer in pajen i ugnen 9.30 så är den färdig 10.15 och så cyklar jag iväg till skolan 10.25 med en lagom avsvalnad paj. Helt ok planering tycker jag, inte så mycket marginal kanske, men marginaler är för mesar som jag brukar säga.

Men pajen gräddades inte. Den blev inte klar helt enkelt och 10.28 gav jag upp, tog ut pajh-vetet, lämnade den pÃ¥ spisen, cyklade iväg till skolan, sprang in pÃ¥ kontoret och skrev in mig som besökare, sprang vidare till klassrummet och 10.32 öppnade jag dörren och sÃ¥g omedelbart en vilsen och mycket bedrövad Erik som tittade efter sin mamma i havet av föräldrar och inte kunde förstÃ¥ varför hon missat hans replik, den som han tränat pÃ¥ i flera dagar. 

Jag missade det. Jag missade den delen av föreställningen där de gjorde sin lilla teaterföreställning. Jag var två minuter sen och föreställningen hade börjat 10.30 prick! och den tog två minuter.

Jag såg resten av deras show, Erik stod där bland sina klasskompisar och sjöng lite håglöst, hela tiden tittade han på mig och såg så ledsen ut att jag knappt kunde andas.

Vilket totalt misslyckande. Jag kan inte minnas att jag någonsin tidigare känt mig så fullständigt katastrofal som mamma, aldrig förr varit så medveten om hur ledsen jag gjort min unge.

Jag bad en annan förälder att han han skulle skicka filmen som han tog till mig, så att vi kunde se på den senare tillsammans hemma. Tänkte att det kanske kunde gottgöra något. Men filmen kom och jag började titta på den och det enda jag såg var en mycket bedrövad Erik som tittade efter sin mamma i havet av föräldrar och alltmer började inse att hon inte skulle komma. Klickade bort filmen och kommer aldrig någonsin att titta på den.

Tänker aldrig någonsin läsa det här inlägget heller, ville inte skriva det över huvudtaget, men det är mitt straff.

Ställde in pajh-vetet i ugnen när jag kom hem. Den behövde 45 minuter till innan den var klar.