Ingegerd Landström

Jag är datortrött. När jag sätter mig framför skärmen och tänker att nu ska jag nog ta och skriva några rader så blir jag nästan lite illamående och vill verkligen inte. Kollar mailen snabbt och sedan stänger jag igen. Möjligtvis kan jag läsa rubrikerna i någon tidning eller kolla någon favoritblogg som hastigast, men aldrig länge och jag skriver ingenting.

Eftersom jag har en massa saker som jag vill och bör skriva och eftersom jag inte trivs med min dator så skriver jag för hand, vilket går förfärligt långsamt men är trevligt ändå. Jag kan sitta ute i solen och skriva till exempel, det är inte alldeles enkelt med en dator. Vädret är mest uselt här uppe i norr, men ibland kommer solen fram och då springer vi ut och vänder våra frusna anleten uppåt och tänker att nu, äntligen, är sommaren här. En stund senare drar molnen in och det börjar regna igen och då traskar vi dystert in med våra datorer och skrivböcker under armen.

I södra Sverige däremot, där skiner solen och på nyheterna berättas det om värmerekord och visas det bilder på hur alla badar och äter glass. Vi äter glass här uppe också, men vi badar definitivt inte: det ska bli 10 grader varmt och regn resten av veckan.

Jag har alltid tyckt att de där sommarbilderna är så taskiga och obetänksamma. Klart ni ska vara glada över ert sommarväder, men måste vi som lyder under andra, strängare, väderlekslagar få det uppkört i halsen hela tiden? Måste man säga att nu skiner solen i hela landet? Varenda sommar när jag växte upp satt vi framför tv:n och fick veta att nu, nu har äntligen sommaren kommit till Sverige. Vi längst upp i norr, vi satt där och tittade på glada sörlänningar som åt glass och låg på klipphällar vid havet och pustade i värmen, medan vi frös och hoppades på, i bästa fall, nitton grader och växlande molnighet.

En lektion så god som någon i att Norrbotten inte är mer än en ynkans blindtarm i det svenska matsmältningssystemet.

Äh, glöm det där, jag är inte så grinig egentligen, jag tycker bara inte om att sitta här och skriva. Jag tar en liten sommarpaus helt enkelt. Må gott så länge!

Hemma vid köksbordet igen. Samma utsikt, samma stöddiga ekorre som nu har avancerat upp på verandan där den letar efter kaksmulor. När jag kommer stormande ut genom verandradörrarna flyttar den på sig lite lojt, masar sig bort till apelsinträdet, sätter sig tillrätta på en gren och stirrar stint på mig. Jag har varit borta en vecka och nu har den tagit över: det är bara en tidsfråga innan den inte flyttar på sig alls. Eller innan den väntar på mig på taket, redo att köra klorna i nacken på mig när jag kommer ut på verandran för att titta till mina tomatplantor.

Jag plockar bär nuförtiden. Springer runt i skogen och ropar emellanÃ¥t “Hääär finns det bääär” till mina föräldrar som oftast är med mig. De hör lite dÃ¥ligt bÃ¥da tvÃ¥ sÃ¥ jag mÃ¥ste ropa högt, vilket har den fördelen att bÃ¥de björnar och brunstiga rentjurar hör att vi kommer och hÃ¥ller sig pÃ¥ behörigt avstÃ¥nd.

Jag ropar dessvärre inte så ofta som jag skulle vilja, för det finns knappt några hjortron att tala om i de norrländska skogarna i år. Man går och går över oändliga myrar och hittar ett bär här och ett där och allt som oftast dyker man in i ett stort buskage där moln av myggor väntar på en och har man tur så hittar kanske man hittar fyra stora vackra hjortron och sedan går man vidare. Mot nya myrar och nya buskar och kanske ett och annat hjortron.

Jag älskar att plocka hjortron!

Jag skriver och skriver och det är sÃ¥ roligt! Det gÃ¥r oändligt lÃ¥ngsamt och det är svÃ¥rt och jag vet inte riktigt vad jag gör ibland, men det gör ingenting. Faktiskt inte. PrestationsÃ¥ngesten existerar inte i min lilla stuga just nu; jag skriver och tänker att det här behöver inte bli bäst, det behöver bli en färdig text och det behöver bli bra. That’s it.

EmellanÃ¥t läser jag Björn Hägers “Intervjuteknik” som är mer handfast och praktisk än alla de kvalitativa metodböcker jag plöjde igenom som doktorand och som har rätt roliga exempel pÃ¥ mer eller mindre lyckade intervjuer. Ibland rodnar jag när jag lyssnar pÃ¥ intervjun som jag gjort inför det som jag skriver nu och tänker att det är verkligen en svÃ¥r konst detta att prata med människor. Ã…h, när det blir bra sÃ¥ är det alldeles fantastiskt spännande, men när det inte blir det, dÃ¥ rodnar man för sig själv där man sitter och lyssnar efterÃ¥t och tänker att jaja, man fÃ¥r lära sig av sina misstag.

Jag måste framför allt lära mig att hålla tyst. Hur svårt kan det vara? Var tyst bara.

Vaknade sur och grinig och rastlös. Har inte tid att vara ledig, har inte tid att bada och laga mat och åka på cykelutflykter och medla mellan tjafsande bröder varenda dag i två månaders tid: jag måste söka jobb, försöka skriva, köpa hus, komma underfund med vad jag ska göra av mitt liv. Det vanliga.

“Jag tar tjänstledigt idag”, sa jag där jag satt vid köksbordet med mitt kaffe och var grinig. “Idag orkar jag inte vara morsa.”

Mina barn och deras kusiner ignorerade mig, av naturliga skäl. Vadå tjänstledig? Vadå inte vara morsa?

Och nej, så kan man ju inte hålla på, är man morsa så är man. Så vi resonerade om vad vi skulle ta oss till denna kyliga, molniga dag och kom fram till att vi åker och badar på ett äventyrsbad.

“MEN”, sa jag. “Efter lunch. Efter att jag har fÃ¥tt stänga in mig i ett rum med min dator i tvÃ¥ timmar och alla barn ska vara snälla som änglar och inte störa mig ett enda dugg, inte ens ni, mina tvÃ¥ älskade söner som för närvarande hÃ¥ller pÃ¥ att driva mig till vansinne.”

Nu har det snart gått två timmar och jag har suttit i ett rum för mig själv och alla barn har verkligen varit änglar. Till och med mina två älskade söner.

Nu åker vi och badar och jag är inte alls rastlös längre.

Jag tycker mycket om kulturhus. Just nu sitter jag pÃ¥ ett bibliotek inrymt i ett nybyggt kulturhus i LuleÃ¥ och blickar ut över hamnen. Norra hamnen, eller möjligtvis södra, vackert är det i alla fall och mycket trivsamt pÃ¥ alla sätt och vis. 

Mina barn springer omkring som smÃ¥ galna getter pÃ¥ Leos Lekland, anförda av äldre kusiner och en mycket snäll moster. 

Jag har kommit hit med en from förhoppning om att jag ska komma igÃ¥ng med att skriva en artikel om en person som jag har träffat nÃ¥gra gÃ¥nger och sÃ¥ smÃ¥ningom gjort en intervju med. En fantastiskt spännande och intressant människa är hon och jag vill verkligen skriva och jag försöker och försöker, men jag har aldrig gjort det här förut och det är svÃ¥rt. Väldigt roligt och väldigt svÃ¥rt. Jag tänker att jag ska inte ha sÃ¥ höga krav pÃ¥ mig själv, att jag ska vara nöjd om jag fÃ¥r ihop en hyfsad text, det är trots allt första gÃ¥ngen, men det fungerar förstÃ¥s inte alls pÃ¥ det viset. 

Dessutom, när man inte skrivit på länge, så är förberedelsetiden förfärligt lång. Jag har varit här i flera timmar nu och en hel del av den tiden har jag tillbringat letandes böcker och läsandes Måns Ivarssons biografi om Ulf Lundell. Jag har förresten börjat läsa Vädermannen nu, och först tänkte jag "ååh, orkar jag läsa det här?" men sedan fastnade jag som vanligt i hans ordflöde och då slutar man inte, då läser man tills boken är slut.

Detta om detta. Nu skriver jag vidare.

Jag skjutsade Jeff till flygplatsen tidigt i morse: hans semester är slut och nu ska han hem och köpa hus och ja, möjligtvis hinna jobba emellanåt, men mest ska han köpa hus. Vårt fina lilla hus som bara står där och väntar på att vi ska flytta in, men nu har nya skatteskulder hittats hos ägaren och IRS är inte en vänligt sinnad myndighet. De vill ha sina stålar. Ägaren vill bo där gratis tills han blir utkastad om sex månader då han tänker flytta till Canada med sina pengar. Vi vill bara ha vårt hus.

Det låg tre trafikdödade renar på vägen till flygplatsen. Vi körde slalom mellan dem och lastbilen som kört på dem och jag tänkte, det gör jag varje gång jag ser renar på vägen, på den där reportern som körde hit upp för att följa vårens mordrättegång och mejade ner 17 renar. Sjutton renar. Hur lyckas man med det, undrar jag? Renar står sällan tätt, tätt tillsammans, de liksom traskar omkring lite kors och tvärs som de känner för och som om de ägde vägen, vilket man kanske kan säga att de gör, i alla fall tills det kommer en bil och råkar köra på dem. Sjutton stycken. Man måste anstränga sig, köra slalom på vägen för att träffa så många i ett svep. Om han inte backade och körde på dem igen med nya friska krafter. Mycket märkligt är det.

Som vanligt förundras jag över alla nya ord och uttryck som mina barn börjar använda efter ett par veckor i Sverige. De flesta känner jag igen frÃ¥n förra Ã¥ret och de är lika fula eller märkliga nu som dÃ¥, men det är som det är med den saken, bara att “gilla läget” som man säger.

Ett uttryck undrar jag dock mycket över, nämligen “ofta.” Inte ofta i den gamla vanliga hederliga betydelsen nÃ¥got som förekommer regelbundet, utan mer som ett sarkastiskt “yeah, sure.”

Så här:

“Jag sprang Tjejmilen pÃ¥ 35 minuter blankt förra Ã¥ret.”

“Ofta.”

Eller så här:

“Kan inte du följa med mig ut och plocka bär imorgon?”

“Mäh, ofta.”

Eller:

“Ofta jag tänker sitta barnvakt ikväll.” (Betyder alltsÃ¥ att jag aldrig i livet kan tänka mig att vara barnvakt ikväll.)

Det låter ju inte riktigt klokt det där och dessutom är det fullständigt ologiskt. Är det något slags lokalt lulemål eller pratar hela landets fjortonåringar på detta vis?

Lugn. Ett sÃ¥dant lugn i mitt liv har jag inte känt sedan…ja…jag minns inte när. Kanske var det morgonen efter att jag lämnat in slutmanus till min avhandling. Det var en söndag morgon, vi var bjudna pÃ¥ brunch hos Jeffs chef och vi stod ute i hans trädgÃ¥rd i Pacific Palisades och drack champagne med apelsinjuice. När nÃ¥gon frÃ¥gade mig hur det gick med avhandlingen svarade jag, "I´m done. I turned it in last night" och tog mig ännu en klunk champagne. Hela den där morgonen och nÃ¥gra dagar till – innan disputationsÃ¥ngesten tog över och försatte mig i ett konstant tillstÃ¥nd av total stress och nervositet – gick jag omkring, fullständigt nollställd, tänkte inte en tanke utöver vad som pÃ¥gick här och nu och möjligtvis vad ungarna skulle ha i sina lunchlÃ¥dor nästa dag. Det var skönt, sÃ¥ oändligt vilsamt.

Nu har vi landat i vår sommarstuga och det känns just så skönt och just så oändligt vilsamt som den där söndagsmorgonen. Det gjorde det redan förra veckan när vi masade omkring i Uppsala i mycket maklig takt. Vi sov länge. Åt glass. Låg i parker och läste. Sightseeingade så mycket vi kände för. Träffade våra käraste gamla vänner. Vi hade inte ett enda "måste" på en hel vecka, förutom ett besök på amerikanska ambassaden för att skaffa ett nytt pass till Alicia. Men detta potentiella stressmoment gick förvånansvärt bra och vi kompenserade dessutom rejält med att masa runt på Skansen hela eftermiddagen, ätandes glass och drickandes kaffe och tittandes på en och annan älg.

Och nu, nu läser jag. Konstruerar coola cykelhopp till mina barn. Lagar mat. Ibland, när andan faller på, rycker jag lite ogräs på gräsmattan som min bror har anlagt utanför vår stuga och som kommer att vara så tät och fin till nästa sommar. Det är allt. Det alldeles tillräckligt.

Men min bror, han förstår ironi han, så i morse sa han åt mig att hämta traktorn och köra sten.

Och det gjorde jag ett bra tag. Jag kan köra traktor, det har jag gjort en del i mina dagar. Inte en hel del, men en del, så själva körandet var inga problem alls. Litet svårt med kopplingen bara, den sitter så högt så ibland blev det litet ryckigt just när jag skulle komma igång. Det gjorde att mina barn inte ville åka med mig eftersom de slog sig i huvudet på någon järnbalk varje gång jag släppte upp just kopplingen. Men det var bara bra, för det är trots allt ganska bökigt med tre ungar i en traktorhytt.

Skopan däremot, den hade ett eget liv och en egen vilja som inte var min. Jag har inte tränat så mycket på just den biten och det är förbannat svårt att manövrera en traktorskopa kan jag meddela. Om man till exempel kör skopan för snabbt och hårt ner i marken så lyfter sig hela traktorn på ett väldigt obehagligt sätt. Man tror rentav att traktorn ska välta, fast den är så stor och stadig. Och om man råkar tippa skopan åt fel håll så rasar all den sten man just lastat i skopan ut på gräsmattan och man måste börja om från början.

Min bror hade gjort på en kvart vad som tog mig en dryg timme. Men han sa inte ett ord om det, han bara nickade godkännande när jag äntligen var färdig och sedan beordrade han mig ner i potatiskällaren för att gräva tunnlar.