Ingegerd Landström

Första turneringen avklarad och den gick bra. Vi förlorade lite, vann lite, alla spelade, alla hade roligt. Under antika ljuskronor mind you; ishallen i Pasadena var tidigare en balsal (ballroom) och ja, den ser ju lite speciell ut. Sliten och liksom stilfull på samma gång.Mer sliten än stilfull, men så är vi bortskämda med vårt snygga Toyota Center också.

Föräldrarna, de vi har stött på, är trevliga. En galning skrek sig hes redan i första perioden av första matchen, men han tillhörde inte vårt lag, tack käre gud för det, han skulle ha drivit mig till vansinne. Men jag tycker synd om hans barn och hela det laget, det gör jag.

Coach Tomás är inte att leka med har vi förstått. Kommer sent (uppvärmningen får någon annan ta hand om), går omedelbart efter eftersnacket i omklädningsrummet. Gillar inte föräldrar. Föräldrar är förbjudna i omklädningsrummet, när den sista skridskon är knuten körs alla ut, vilket inte nödvändigtvis är en dum idé.  Har inte tålamod med mindre barn. Va? Verkar inte det lite, ja, konstigt, med tanke på att han är tränare för just precis den sorterns barn? Men det kanske bara är ett rykte. Jeff hade hört det någonstans, oklart var. Vi får väl se.

Jag har enväldigt bestämt att varje gång vi åker iväg till en annan stad för någon hockeyrelaterad aktivitet ska vi hitta något roligt att göra där. För att vidga våra vyer bortanför hockeyrinken, menar jag. Och för att Alicia ska få bestämma något av resan. Den här gången fuskade vi. Vi har kära gamla vänner i Pasadena, så vi iväg på match på morgonen, sedan hängde vi hemma hos dem hela dagen, iväg på match på eftermiddagen och så tillbaka för sen middag med poolhäng. Vi såg inte så mycket av Pasadena, men det var väldigt trivsamt.

Utmattad. 4th of July är inte att leka med och så kommer vardagen dagen efter, trots att ingen egentligen orkar. Dagen idag, 5th of July, måste vara USA:s mest improduktiva arbetsdag, ett koncentrat av Sverige i juli månad. Open for business, but very, very slow.

“Welcome to the Los Angeles Kings family,” sa Coach Tomás till alla barn och deras föräldrar som samlats i omklädningsrum 3 i källaren pÃ¥ Toyota Center och som nyss fÃ¥tt veta att de/deras barn blivit uttagna till ett av L.A. Kings juniorlag.

Han heter Tomás, bryter på ryska eller något liknande och sägs vara den bästa juniortränaren av alla. Gav ett vänligt, nästan milt intryck där han stod i omklädningsrummet och berättade för oss vilket fantastiskt år våra barn har att se fram emot, hur mycket de kommer att utvecklas och lära sig och växa. På isen sägs det att han är sträng som en gammal furir. Jag känner mig lite orolig över det, vill inte gärna att man ska skrämma livet ur mina barn, de är små känsliga själar.Vi får väl se.

Han är sträng med sitt namn också, vill gärna att man ska uttala det rätt och vem vill inte det. Tomás alltså, inte Thomas som Jeff envisas med. Amerikaner.

Jag satt där i omklädningsrummet och sneglade pÃ¥ de andra föräldrarna, undrade vad vi är för ena. Vi kommer ju att se en hel del av varandra framöver och hittills har jag fÃ¥tt  intrycket att hockeyföräldrar är lite…jag vet inte vad, inte sÃ¥ välkomnande kanske. Avvaktande. Klockan var mycket, efter Ã¥tta pÃ¥ kvällen, alla barn var trötta och hade svÃ¥rt att sitta stilla. Max var olycklig för han skulle iväg pÃ¥ stt första sleep over party i hela sitt liv och tränaren slutade aldrig prata.

Jag funderade ocksÃ¥ pÃ¥ om vi är riktigt kloka: USD2950 per barn per säsong. Träning tre dagar i veckan plus match. Turnering varje storhelg – Labour Day, Thankgiving, jul, 4th oj July och säkert ett par stycken jag glömt och turneringarna ingÃ¥r inte i priset, sÃ¥ man fÃ¥r lägga pÃ¥ en 500 per barn. Och sÃ¥ all utrustning förstÃ¥s.

Ska det vara så här? Jag vet inte, jag vet verkligen inte, men jag funderar mycket på det.

Idag, första turneringen med nya laget. En match spelad, förlust med 10-8. Imorgon fortsätter det.

IgÃ¥r, besök pÃ¥ reumatologen igen. Läkaren tittade pÃ¥ alla mina prickar och sa “ojojoj, det där var ju inte bra.” Min första allergiska reaktion mot medicin, men det finns andra som är lika bra, försäkrade han.”If you say so,” sa jag.

I väntrummet, där jag vanligtvis brukar sitta tillsammans med betydligt äldre, ofta överviktiga, kvinnor och någon enstaka äldre man som alla ser ut att ha ont någonstans, kom det plötsligt in en annan typ. En man i min ålder som såg frisk och stark och välbyggd ut på alla sätt och vis. Såg bra ut dessutom. Hans närvaro gjorde mig lite mindre dyster, jag hoppades att han skulle slå sig ner, men han hade redan varit hos läkaren och var på väg ut. Han och jag, tänkte jag. Han och jag, vi fixar det här, vi kan förbli friska och starka och välbyggda, you wait and see you f-ing disease.

Sköterskan i receptionen frÃ¥gade mig om nÃ¥gon hade talat om för mig att jag sÃ¥g ut som den där skÃ¥despelaren…hon, vahettehonnurÃ¥, och sÃ¥ försökte hon komma pÃ¥ namnet.

Nej, sa jag. Och eftersom sköterskan är kollega till sköterskan som talat om för mig att jag såg bra ut för min ålder så lät jag ämnet falla. Annars hade hon väl funderat vidare och kommit på att jag ju såg ut som Helen Mirren eller Meryl Streep eller någon annan ur den generatinen. Mirren och Streep som naturligtvis är fantastiskt vackra och skärpta på alla sätt och vis men som trots allt är betydligt äldre än mig. När man är 42 är man lite känslig på det viset, det hjälps inte.

Igår natt dog råttan som bosatt sig på vår veranda och i vår grill. Vi gillrade en gammaldags råttfälla med ost igår kväll och på morgonen låg råttan, inte i råttfällan men på sidan om, död som en sten. Osten var uppäten så den fick förhoppningsvis en sista måltid bestående av svensk prästost.

Det känns lite lugnare, det måste jag erkänna för den har nästan sprungit slalom mellan våra fötter emellanåt, men det känns inte bra. Jag känner mig inte riktig lika usel som människan som i en insändare i förra veckans lokaltidning föreslog att bästa sättet att få bort kråkor som man tycker stör är att sockra små marshmallows med råttgift och lägga ut de på taken, men nästan.

Jag menar så här: Vi bor vid en canyon, vi har flyttat hit för att vi vill bo nära naturen. Men inte alltför nära tydligen och bara på våra villkor. Om det är någon del av naturen vi inte gillar så tar vi död på den. Med en råttfälla dessutom, herregud, detta medeltida tortyrinstrument, varför har det inte utvecklats något humanare sätt att bli kvitt råttor? Kunde man inte sprida något slags, inte gift förstås, men något som råttor inte gillar och så dryper de bara av. Till grannen eller någon annanstans där maten är godare.

Idag kom förresten veckans upplaga av lokaltidningen ut, och my god, vilket ursinne som slÃ¥r emot mig när jag öppnar insändardelen. Det var tur för den krÃ¥khataren att han inte satte ut sitt namn, det hade inte gÃ¥tt att bo kvar att döma av alla som skrivit in och upplyst honom om hur fullständigt knäpp i huvudet han är. Jag prenumererar pÃ¥ lokaltidningen bara för de där insändarnas skull, jag tycker de ger en god inblick i psyket hos lokalbefolkningen. Inte alltid sÃ¥ upplyftande läsning, det är mycket klagomÃ¥l pÃ¥ skateboardÃ¥kande tonÃ¥ringar och tonÃ¥riga bildrullar och andra saker som tonÃ¥ringar gör och allt som oftast undrar man vem dessa människor är som skriver insändare om “den unge mannen i den vita Audin som inte stannade för stopplikt pÃ¥ den gatan kl 7:49 p.m. och kunde ha kört bÃ¥de människor och djur om det velat sig illa.”

Just nu handlar det mest om kråkor. Och så 4th of July förstås, men när det handlar om det senare är vi alla vänner och går i samma parad. Förutom att tydligen ligger den en gammal konflikt och pyr angående ovanan att kvällen före paraden ställa ut sina hopfällbara stolar längs med Sunset för att försäkra sig om bra platser dagen därpå.

Det kommer säkert nån insändare om det nästa vecka.

Jeff frågade om han skulle ladda råttfällorna på nytt. Nej, sa jag, låt det vara. vi kanske bara lockar hit dem med osten. De kanske springer vidare istället.

I förrgår, yellow split pea soup. En älskade den, tycker bara att California Pizza Kitchens split pea soup är ännu bättre. En älskade den, tycker bara att green split pea soup är ännu bättre. En tyckte den var ok. Åt lite annat på sidan om.

Igår, spagetti med köttfärssås, med quorn istället för köttfärs. Pasta med proteinsås alltså. Tre tummar upp, en med förbehållningen att man får ha mycket ketchup på.

Mina barn alltså, de är de finaste. Alla står på min sida, vill mig så väl. Mina små musketörer.

Jag har begravt mig i jordbävningslitteratur idag. Intressant, nyttigt, men när jag läste den här meningen som jag hittade i ett framtidsscenario över en jordbävning med en styrka på M7.8 konstruerat av United States Geological Survey och en drös andra institut och forskare, kom jag av mig.

“In some areas, the ground will shift violently back and forth, moving nearly 2 meters (6 feet) in each second- shoving houses off foundations, sending unsecured furniture and objects flying.”

Jag satt en lÃ¥ng stund och funderade pÃ¥ vad det skulle innebära. Att tillsammans med hus och möbler och allt annat runtomkring kastas tvÃ¥ meter fram och tillbaka i upp till 100 sekunder (stod i ett annat stycke), hur skulle det kännas? När en jordbävning inträffar ska man kasta sig under närmaste bord, men hur ska man kunna hÃ¥lla sig fast där och finns det nÃ¥got bord som inte skulle flyga all världens väg av sÃ¥dana krafter? Jag tänkte pÃ¥ smÃ¥ barnkroppar och hur de skulle flyga omkring som pingpongbollar. Hur de, om skalvet inträffade mitt i natten, omedelbart skulle kastas ur sina sängar och vakna till fullständig kaos och katastrof, kanske famla efter nÃ¥got att hÃ¥lla sig fast i men det skulle ju inte finns nÃ¥gon chans för dem att fÃ¥ ta tag pÃ¥ nÃ¥got. Hur skulle vi kunna ta oss till dem och de till oss, vi skulle ju bara kastas fram och tillbaka, slÃ¥ huvuden i väggar och fönster, bryta armar och ben? Jag sÃ¥g mig själv i bilen, pÃ¥ motorvägen i 100 km i timmen, bilar överallt och sÃ¥ “Wham!” Vad skulle hända med min och alla andras bilar och lastbilar och motorcyklar? Hur parerar man det?

Tänk på det, föreställ er: Två meter, fram och tillbaka, i nästan två minuter. Hur överlever man det?

Mycket har jag dåligt samvete för när det gäller mina barn och allt jag inte förmår och hinner med, men inte detta: kortare Sverigevistelse och tre veckors summer camp innan vi åker iväg.

När vi först flyttade till USA och de långa sommarloven i Sverige blev aktuella såg jag framför mig en lång rad av härliga tider, strålande tider. Barnen skulle släppas ut på grönbete, de skulle cykla och bygga kojor i skogen och bada och skrota omkring och göra allt det där som de inte kunde göra med en lägenhet i Westwood som bas. Allt det där som min bror och jag och vår bäste kompis och alla besökande kusiner gjorde hela somrarna när vi var barn.

Jag skulle få tid att skriva, de första åren på min avhandling och när den var klar, allting annat jag ville skriva som jag inte hunnit med i vardagen. Klart jag skulle vara med mina barn också, men allt skulle vara så enkelt och okomplicerat och alla skulle vara glada och nöjda och dricka saft.

Så blev det inte. Emellanåt kanske, det är klart att de cyklar och grejar på med lite av varje och legoskoven kan vara i flera dagar om allt går väl. När de har kompisar som hälsar på eller hälsas på så är allting frid och fröjd. Särskilt för Alicias del, hon har en kompis som bor alldeles i närheten och när kompisen är hemma leker de mest hela dagarna och jag ser inte så mycket av dem annat än när de blir hungriga. Som det ska vara.

Men pojkarna. Pojkarna har ingenting att göööra, vad ska vi göööra, mamma? De vet inte vad de ska göra av all den där friheten som de ställs inför. Eller det vet de visst: de vill spela dator och dvd och se på tv. De vill inte göra saker utan mig, eller Jeff när han är där. Till exempel är skolan ett utmärkt ställe att cykla på och den ligger granne med vår gård. De vill väldigt gärna vara där, men bortanför skolan ligger skogen och skogen tycker mina pojkar är lite läskig. Alltså vill de inte gå dit själva.

SÃ¥där hÃ¥ller det pÃ¥ och det har tagit mig lÃ¥ng tid att inse att de där sommarloven som jag sett fram emot aldrig kommer att infinna sig, inte i den version jag mÃ¥lat upp framför mig. Mina barn är stadsbarn, en hel sommar pÃ¥ en gÃ¥rd i en liten by i Norrbotten vet de inte riktigt vad de ska göra av. En del är precis sÃ¥ rolig och härlig som jag nÃ¥gonsin kunnat önska mig, men en stor del är “ingenting-att-göra-fÃ¥r-vi-spela-pÃ¥-datorn-eller-se-pÃ¥-tv-mamma-snälla-snälla-snälla-mamma-snälla?”

Idag börjar pojkarnas hockey camp och Alicias theater camp.

– Mamma, jag är sÃ¥ lycklig. Ingen skola idag, bara hockey, sa Max när han vaknade.

Om tre veckor åker vi till Sverige. En månad ungefär. Kort och intensivt. Det blir härligt.

Vi ska tillbringa fjärde juli i USA för första gången sedan vi flyttade hit och därför är det mycket prat om fyrverkerier. Var man kan se dem och var de är bäst att se dem, var de är snyggast och framför allt störst. Stora fyrverkerier är alltid, utan undantag, bäst.

Men alltså, fyrverkerier, det är väl det sorgligaste som finns. Jag blir så olycklig av att stå där bland alla andra oohande och aaahaande människor och stirra upp i himlen på fullständigt meningslösa färgblippar. Det enda jag kan tänka på är hur mycket det kostar och att vi står där och tittar på när tusentals kronor bokstavligt talat går upp i rök.

Att vi har sÃ¥ mycket pengar i den här delen av världen att vi kan göra det. Vi tittar och tycker det är sÃ¥ vackert och i samma ögonblick som det är över sÃ¥ har vi glömt bort det. Har nÃ¥gon nÃ¥gonsin sett ett fyrverkeri som lämnat nÃ¥gon form av bestÃ¥ende intryck, annat än möjligtvis nackspärr och – om det var det egna  – ett kvitto pÃ¥ betalningen?

Jag undrar vad Disneys fyrverkerier kostar? De har fyrverkerier varje kväll i deras värld och länder, verkligt magnifika fyrverkerier, båda snygga och stora. Tänk vad många bra saker de skulle kunna göra med de pengarna istället för att elda upp dem. Jag tror att om Disney la av med fyrverkerierna och lät folk veta vad alla de där pengarna nu kan användas till, alla projekt man valt att stödja med dem, så skulle folk tycka att det var en alldeles utmärkt idé och inte alls vara besvikna över uteblivna raketer. Säg att det är så.

Uppdatering: Å andra sidan tjänar Disney så snuskigt mycket pengar på allt de tar så hutlöst mycket betalt för att de skulle kunna bränna av tre timmar långa fyrverkerier tre gånger om dagen och ändå stödja massor av bra projekt om de var intresserade av att göra det. Så just Disney var kanske inte ett bra exempel. Men ni förstår tanken.