Ingegerd Landström

Ibland, när jag läser artiklar där jag kan ämnet, tänker jag att det är märkligt att man kan använda sÃ¥ mÃ¥nga ord och berätta sÃ¥ litet. Eller att man kan skriva en artikel utan att egentligen vara särskilt insatt i ämnet – man gör en intervju eller tvÃ¥, ser sig omkring i omgivningen, kollar upp basfakta och sÃ¥ har man en en text färdig för publicering.

Jag tänker på det när jag läser DN-artikeln om turismen i Sri Lanka och hur lankeserna hoppas att den öka igen, nu när någon slags fred existerar.

Jag vet, det är ju bara en glad och anspråkslös researtikel, utan ambitioner att ta upp frågor om rättvisa och vem som tjänar på turism och vem som inte gör det, men i alla fall. Det finns så mycket mer som är intressant och värt att berättas när det gäller turism i Sri Lanka.

Dess historia – hur det lankesiska folket (den fattiga delen, de sÃ¥ kallade “local people”) förväntades uppföra sig väl, vara glada och trevliga och vänliga och under inga omständigheter försöka sko sig pÃ¥ de välbärgade besökarna när de dök upp i början av 1960-talet:

“The people of Ceylon offer one of the country’s greatest assets in their friendly attitudes. This condition should be exploited so that the visitors will receive the benefits of this worthwhile attribute (Ceylon Tourism Plan, 1967:276)”

Lankesernas roll var turistattraktionens, inte entreprenörens. Den senare var förbehållet folk med pengar att investera.

Dess nutid – hur lokala, enskilda, privata entreprenörer som ofta finns inom den informella sektorn och som betraktas som parior av den formella delen av turistindustrin – guesthouseägare, restauranger, guider, snorkelutrustningsuthyrare –  i till exempel Hikkaduwa inte har en chans att konkurrera med de stora all-inclusive hotellen i till exempel Bentota. Turisterna som kommer dit har redan betalt för hela deras semester i förväg, de kommer inte att anlita nÃ¥gon lokal entreprenör av nÃ¥got slag. Mannen som citeras i artikeln väntar med all säkerhet inte bara pÃ¥ svenskar, han väntar pÃ¥ turister. Punkt.

Dess eventuella framtid – hur den senaste turiststrategin lovar att nu ska lokalbefolkningen inte längre reduceras till leende photo opportunities, nu ska de ocksÃ¥ fÃ¥ ta del av vinsterna frÃ¥n turismen, nu ska de ocksÃ¥ fÃ¥ vara med och bestämma. Den (mig veterligt) senaste Ecotourism Development Strategy (2003:4) utlovar till exempel att ekoturism (som man har ambitionen att satsa stort pÃ¥) kommer att ha mycket starka inslag av:

“Benefits to the local communities and peoples, through such means as participation in decision-making, employment, management, ownership, education, self-reliance and fulfilment, or strengthening culture.”

MÃ¥nga vackra ord och jag undrar sÃ¥ hur man kommer att förverkliga dem när man nu börjar exploatera den norra och östra sidan av landet som har precis de där orörda, palmbeströdda stränderna som vi sÃ¥ gärna vill veckla ut vÃ¥ra vinterbleka kroppar pÃ¥. Utan att bli störda av nÃ¥gon lokal smÃ¥mÃ¥nglare i läsk, – guide, – eller klädförsäljningsbranschen förstÃ¥s.

Och det är bara början. Det finns så mycket som är intressant och viktigt att säga om turismen i Sri Lanka. En vacker dag ska jag skriva om det.

Bra dag idag förresten.

Lugn och trivsam morgon med mina pojkar (Alicia, min lilla, lilla unge som blivit så stor,  är på läger i tre dagar. Det är länge det!). Kaffe och förberedande av intervju. Springsteen-moment på McDonalds i Mt Washington. Intervju med mycket trevlig, mycket begåvad artist tillika Los Angeles lucia (missa inte det för all del, 5 december, Shrine Expo Center). Sedan kaffe. Bibliotek. Snabb date med maken. Mer bibliotek.

Ikväll, debatt på UCLA om proposition 23. Patt Morrisson är moderator. Spännande, spännande, jag återkommer om det.

Nej vet ni, så här kan jag ju inte hålla på, vilket uselt bloggande det har blivit på sista tiden. Jag vet precis vad det beror på, det beror på att jag har drabbats av svårartad prestationsångest och tycker att allt jag skriver här måste vara genomtänkt, välformulerat och gärna roligt, tänkvärt och klokt också.

(Det märks inte nödvändigtvis på det jag skriver, men det är en annan sak.)

Det begriper ju vem som helst att det blir inte mycket producerat med en sådan måttstock i bakhuvudet.

Så. Nu är det slut med det ett tag framöver. Nu blir det ett och annat anspråkslöst inlägg om det ena och det andra utan några ambitioner alls. Det blir skönt. Det blir kanske inte så spännande och genomtänkt alla gånger, men det gör väl inget? Va? Det är ju faktiskt bara en blogg.

Idag har vi varit till Moonshadow Ranch och ridit. Eller snarare, Alicia har ridit, jag har suttit bredvid och önskat att jag red. Jag ska börja jag också, jag måste bara börja dra in lite pengar till hushållet. Vi ska ha mommy-and-me ridning helt enkelt, det blir härligt!

Alicia hade en ny ridlärare idag och när jag skulle förklara hur mycket hon ridit tidigare drog jag till med att “she red this and this much two years ago and she red this and this much last summer” och jag hade väl fortsatt ett bra tag till om inte Alicia väst “det heter inte red mamma, det heter rode” och därmed fÃ¥tt tyst pÃ¥ mig.

“Well, it´s not my language,” svarade jag, precis som jag alltid brukar försvara mig när det blir fel. Vilket det blir oftare än jag vill erkänna. Men det är ok,  jag tycker om när mina barn rättar mig. Jag gillar när jag frÃ¥gar Alicia om vad ett ord betyder och hon vet det. Eller när hon himlar med ögonen och förklarar hur man uttalar allegiance eller, som jag gjorde alldeles nyss, upplyste om hur man stavar det.

Man blir klok av sina barn.

Hädanefter, om jag är nervös inför en intervju, ska jag tänka, jaja, det är i alla fall inte Anette Kullenberg jag ska träffa.

Alternativt, om jag tycker att en intervju gått dåligt, ska jag tänka, jaja, men jag blev i alla fall inte uppläxad och anklagad för att  ställa uttjatade och irrelevanta frågor istället  för att ta reda på saker och ting själv.

All heder till Amanda Glans i Medierna som klarade av intervjun så stiligt ändå. Och med bibehållet lugn.

Visst var Eva Dahlgrens sommarprogram bra häromveckan, varför fick hon inte vara sommarens första värd? Att få ett eget Sommarprogram är, har jag förstått, det närmaste ett adlande vi kan komma i Sverige, att bli utvald till att inleda och avsluta alltihop verkar ännu finare ändå och det tycker jag Eva Dahlgren är värd för hon är bara så, ja, så bäst helt enkelt.

Hur som helst, det var inte det jag skulle skriva om i ämnet Eva Dahlgren utan något helt annat.

Jag har en bok med skrivövningar som man kan göra när andan och/eller skrivkrampen faller på. Den verkar bra, jag hoppar lite planlöst mellan olika grejer och en övning som jag gjorde igår består i att man ska reflektera över pinsamma situationer man befunnit sig i (man ska göra mer med den övningen, men till en början ska man bara skriva ner en drös pinsamheter).

Då tänkte jag på Eva Dahlgren.

Jag har nämligen träffat henne, för alls inte länge sedan och för första gången i mitt liv. Det var på en fest i ett vackert hus vid havet i Santa Monica och Eva Dahlgren var där för att ta emot ett pris från Svenska skolan i Los Angeles. Varför hon fått detta pris framgick inte riktigt av den något förvirrade prisutdelningsituationen, men det finns ju hur många anledningar som helst till att ge henne priser så det spelar mindre roll.

På festen befann sig 300 uppklädda, en del ganska glammiga människor, men det rådde inget som helst tvivel om vem som var Rockstjärnan. Utan att anstränga sig alls.

Efter sånger och prisutdelning minglade Eva Dahlgren och Efva Attling bland gästerna och de var både trevliga och pratsamma vad jag förstår. Jag vet inte riktigt eftersom jag inte gjorde något försök att prata med henne. Jag är inte så framfusig, tänkte att varför skulle Eva Dahlgren vilja prata med mig och kikade lite på henne på avstånd bara.

Till en bekant nämnde jag nÃ¥got om hur bra jag tycker att Eva Dahlgren och denne bekant konstaterade “Jamen ska du inte be att fÃ¥ ta en bild tillsammans?”

Nej, det ska jag verkligen inte göra,” sa jag och rodnade vid blotta tanken pÃ¥ det pinsamma i en sÃ¥dan situation.

“JodÃ¥, det ska du visst,” sa min bekant, som bott i USA i mÃ¥nga Ã¥r och uppenbarligen helt förlorat sina svenska hämningar. Hon gick iväg och Ã¥tervände en liten stund senare med Eva Dahlgren. Som var mycket trevlig och gärna kunde tänka sig att fotograferas tillsammans med mig.

Jeff fotade glatt, jag tackade Eva Dahlgren så förfärligt mycket och gick fram till Jeff för att titta på korten eftersom jag trots att hela situationen var pinsam var väldigt glad över att ha ett foto på Eva Dahlgren och mig.

Efter att ha tittat på foton en liten stund upplyste Jeff mig om att Eva Dahlgren stod kvar där jag lämnat henne för att titta på kort. Och det gjorde hon, hon stod kvar där och såg lite tveksam ut, såg ut som att hon funderade på åt vilket håll hon skulle gå.

Jag insåg att hon, som den normalt funtade, sociala och artiga människa hon är, hängt kvar lite, antagit att jag kanske ville prata lite också, inte bara störta iväg för att fnissa över foton och lämna Sveriges bästa artist åt sitt öde. Det hade aldrig slagit mig att hon skulle göra det; alla människor ville prata med henne, och varför skulle hon ta sig tid att stanna kvar en minut och prata med mig?

Så tror jag att jag tänkte i alla fall, det är min enda, om än usla, förklaring.

Precis när jag insåg allt detta och tänkte att herregud jag måste gå fram och säga något strosade hon vidare. Jag hade fått min chans och sabbat den.

Hela kvällen tänkte jag på det där och var så förbannad på mig själv att jag fick huvudvärk av alltihop.

SÃ¥, om detta kan man säga att en bra övning för en aspirerande journalist  – eller för varje person som inte vill framstÃ¥ som ett socialt miffo – är denna:

Anta att du ska gå på en fest där en intressant person som du inte alls känner men verkligen beundrar också kommer att delta. Du vet inte om du kommer att få tillfälle att prata med personen i fråga, men det spelar ingen roll. Var förberedd, utgå ifrån att du kommer att få göra det.

Uppdatera dig lite om personen och förbered några bra, intressanta och relevanta frågor/ämnen som du kan prata om med personen. Om du inte är en spontan typ kan du också fundera över hur du först skulle kunna ta kontakt med personen så att du inte får totalt hjärnsläpp när personen i fråga står där framför dig.

Enkelt, simpelt. Glöm aldrig.

Jag är datortrött. När jag sätter mig framför skärmen och tänker att nu ska jag nog ta och skriva några rader så blir jag nästan lite illamående och vill verkligen inte. Kollar mailen snabbt och sedan stänger jag igen. Möjligtvis kan jag läsa rubrikerna i någon tidning eller kolla någon favoritblogg som hastigast, men aldrig länge och jag skriver ingenting.

Eftersom jag har en massa saker som jag vill och bör skriva och eftersom jag inte trivs med min dator så skriver jag för hand, vilket går förfärligt långsamt men är trevligt ändå. Jag kan sitta ute i solen och skriva till exempel, det är inte alldeles enkelt med en dator. Vädret är mest uselt här uppe i norr, men ibland kommer solen fram och då springer vi ut och vänder våra frusna anleten uppåt och tänker att nu, äntligen, är sommaren här. En stund senare drar molnen in och det börjar regna igen och då traskar vi dystert in med våra datorer och skrivböcker under armen.

I södra Sverige däremot, där skiner solen och på nyheterna berättas det om värmerekord och visas det bilder på hur alla badar och äter glass. Vi äter glass här uppe också, men vi badar definitivt inte: det ska bli 10 grader varmt och regn resten av veckan.

Jag har alltid tyckt att de där sommarbilderna är så taskiga och obetänksamma. Klart ni ska vara glada över ert sommarväder, men måste vi som lyder under andra, strängare, väderlekslagar få det uppkört i halsen hela tiden? Måste man säga att nu skiner solen i hela landet? Varenda sommar när jag växte upp satt vi framför tv:n och fick veta att nu, nu har äntligen sommaren kommit till Sverige. Vi längst upp i norr, vi satt där och tittade på glada sörlänningar som åt glass och låg på klipphällar vid havet och pustade i värmen, medan vi frös och hoppades på, i bästa fall, nitton grader och växlande molnighet.

En lektion så god som någon i att Norrbotten inte är mer än en ynkans blindtarm i det svenska matsmältningssystemet.

Äh, glöm det där, jag är inte så grinig egentligen, jag tycker bara inte om att sitta här och skriva. Jag tar en liten sommarpaus helt enkelt. Må gott så länge!

Min skrivkurs tar knäcken på mig, om än på ett bra sätt. Jag hinner inte med och ligger alltid två steg efter, men jag lär mig massor under tiden som jag skriver och plöjer artiklar som ska analyseras och ändrar om klantigt formulerade och kommaterade meningar till snygga, Los Angeles Times-värdiga diton. Eller ja, de är väl inte alldeles LA-Times värdiga, ännu, men jag försöker i fall fall komma i närheten av det, det är ditåt jag strävar. Man måste ha ett mål och en mening med allt.

Stressigt men roligt alltså. Igår skrev jag klart en artikel om Tove Alsterdal på engelska. Henne träffade jag förra veckan, en mycket sympatisk och energisk människa. Jag skrev alltså texten på engelska, och det är jag stolt över att jag klarade av. Att jag fick ihop det alltså, sedan vet jag inte om det blev så bra. Jag får min dom av magister Mike ikväll. Är nervös inför det. Sedan ska jag skriva en text om Tove Alsterdal på svenska också, men det blir bara roligt.

Igår kväll läste jag på och skrev lite om sportdrycken Gatorade och om hur den kom till, det var också intressant. Den har fått sitt namn efter Florida University fotbollslag, som heter Gators och som var provkaniner när Robert Cade och hans kollegor började experimentera med salt, socker, vatten och lite annat för att få fotbollslaget att behålla vikten och stå på benen i Floridavärmen.

Idag ska jag förbereda frågor till kvällens presskonferens med Richard Halpurn, Tin Pan Alley-sångare och världens främsta (enligt honom själv) imitatör av Austin Powers. Jag har aldrig tidigare hört talas om Richard Halpurn, visste inte att det finns folk som fortfarande imiterar Austin Powers och Tin Pan Alley musik, what the heck is that?

Men idag och ikväll kommer allt att klarna. Richard Halpurn kommer till vår kurs ikväll och vi ska intervjua honom, presskonferens-style. Vi vet inte riktigt om han kommer som sig själv eller som Austin. Nu ska jag läsa på.

När jag läser fotografen Thomas Nilssons underbara och galna rapport frÃ¥n “mediaghettot”  i Louisiana tänker jag tillbaka pÃ¥ det där seminariet jag var pÃ¥ för ett par veckor sedan, med David Cullen, Barry Siegel och Rick Warzman.

Alla tre har skrivit böcker om händelser som ligger mer eller mindre långt tillbaka i tiden: Cullen om skolskjutningen i Columbine (1999), Siegel om kraschen av en U.S. Air Force B-29 (1948) och Warzman om bokbränningen och försöken att bannlysa John Steinbecks Vredens Druvor (1939).

Barry Siegel och David Cullen i synnerhet pratade länge och entusiastiskt om värdet i att som journalist vara den som är “sist pÃ¥ plats” och Siegel talade varmt för fenomenet “lÃ¥ngsam journalistik:”

“We obviously live in an instant information age, but even before twitter …there is a lot of pressure in the conventional  mainstream news paper to beat the competition, to break the news, to be first.  Some of us were always trying to argue the point of maybe it’s better to be last. To get the true full story. That’s what I would argue, I was always very conscious of the fact of how wrong we could be at the start. The imperative to be first is to me dangerous. So I would always raise my hand and  vote for being last. The great value of coming to any story after the dust have settled. When you have perspective, when people are willing to talk who weren’t when microphones and spotlights were on them.”

David Cullen följde skolmassakern i Columbine frÃ¥n första dagen och han betonade flera gÃ¥nger hur fel alla – inklusive han själv – hade frÃ¥n början. Alla teorier, alla spekulationer, alla rykten som spreds var fel: bakom massakern lÃ¥g en psykopatisk ung man och hans deprimerade följeslagare och kompis, ingenting annat. De slutgilitga bevisen för det kom inte förrän 7 Ã¥r efter massakern, dÃ¥ ett stort antal dokument, inklusive bÃ¥da pojkarnas dagböcker, blev tillgängliga för allmänheten.

Rick Wartzman som skrev om försöken att bannlysa Vredens druvor betonade hur viktig kontexten är för att förstå en händelse. Hans bok handlar egentlingen inte så mycket om själva bannlysningen, men desto mer om det sena 30-talets amerikanska samhälle och politik: utan att förstå sammanhanget kan man inte förstå varför reaktionen på Steinbecks bok blev så stark.

Jaja. Alla kan ju inte ägna sig Ã¥t lÃ¥ngsam journalistik, men det var i alla fall mÃ¥nga kloka ord som sades pÃ¥ seminariet, väl värda att kontemplera när “mediaghettot” samlas till nästa katastrof.

Det var bokfestival i Westwood förra helgen, två dagar med massor av författare, föredrag, seminarier och boksigneringar. Ja, och så böcker förstås. Många böcker och väldigt mycket folk, 140 000 på två dagar.

Det är en härlig helg och hittills har jag gått dit år varje år sedan vi flyttade hit. Inte första året, då hade vi nyss flyttat hit och jag hade ingen koll på någontins alls, men efter det har jag alltid lyckats ta mig dit. Ibland med familjen och det är visst trevligt, men det bästa sättet att besöka bokfestivalen är på egen hand och med förbokad biljett till alla seminarier som man för allt i världen inte vill missa.

I år missade jag nästan allting och det var ledsamt. Jag trodde inte att jag skulle kunna gå alls först så jag bokade inga biljetter, och när jag väl lyckats förhandla till mig några timmar på lördagen var mycket redan slutsålt (biljetterna är gratis, men man måste ändå boka dem).

Men jag lyckades i alla fall gÃ¥ pÃ¥ ett seminarim som hette “Journalists uncovering the larger story”, med LA Times-kolumnisten Hector Tobar som moderator och med David Cullen, Barry Siegel och Rick Wartzman i panelen (heter det sÃ¥: “i panelen?”).

Roligt samtal, spännande samtal mellan fyra journalister/författare som alla har skrivit böcker om historiska händelser och som alla sa en massa kloka saker om skrivande och journalistik och en del annat också.

Mer om deras böcker senare, nu ska jag skriva en engelsk text om seminariet till min skrivkurs och det känns lite…jobbigt.  Engelska är svÃ¥rt. Inte akademisk engelska, den är ganska okomplicerad och dessutom har jag tränat pÃ¥ det en hel del. Men vanlig engelska eller vad man nu ska kalla det. Icke-akademisk engelska, journalistengelska: det är svÃ¥rt. Och det är oändligt frustrerande när jag inte hittar ord och när nyanserna gÃ¥r förlorade och när det helt enkelt inte lÃ¥ter bra.

Aaargh.

SÃ¥. Nu skriver jag vidare.

…är ett härligt ställe. Lugnt och stillsamt, tidningar som prasslar, ingen har brÃ¥ttom, solen har försiktigt börja lysa i ena hörnet av lokalen.

Det  är förvånansvärt mycket folk här, vilket väl mest beror på att det bor så många äldre människor i min stad. Äldre, pigga människor som inte ligger och drar sig på morgonen, de är ute och stavgår och yogar och sedan stannar de till på starbucks för att ta sig en kopp kaffe på det.

Det måste vara något med havsluften för pensionärerna i min stad ser nästan oförskämt fräscha ut. Jaja, tänker ni, det är klart, de är ju amerikaner, de är botoxade ända in i kaklet fattaruväl, men det är de inte alls. De är fräscha helt enkelt: spänstiga och väderbitna, lätt solbrända, ganska rynkiga (tänk Clint Eastwood för tio år sedan), rejält gråhåriga, de går klädda i jeans och snygga seglarjackor och ser ut som om de har för avsikt att leva i trettio år till. De får mig, med mitt höga blodtryck och min ständigt sovdepraverade hjärna, att känna mig lite sliten.

Sedan finns det en annan sorts äldre människor i min stad och de ser ut som författare hela bunten. Inte lika väderbitna, inte riktigt lika fräscha som gruppen ovan, mer sådär luggslitna på ett bohemiskt, artistiskt vis , med säckiga brallor, glasögon, hatt och olika grader av långt fladdrande hår. Jag blir glad av den där gruppen, tänker att jag skulle vilja hamna där själv en dag.

Men herregud, varför sitter jag här och skriver om pensionärer? Jag kom hit klockan kvart i sex i morse för att skriva  en artikel och en artikelanalys till min skrivkurs, inte för att analysera befolkningsgrupper i min lilla stad. Nu, artikel.