Ingegerd Landström

Satt i solen hemma hos kära vänner och pratade politik igår. Vi var som en liten Bellmanhistoria där kring bordet: det var greken, belgaren, svensken och amerikanen, med det undantaget att vår diskussion inte hade något roligt Bellmanhistorieslut. Den slutade bara med ett stilla sörplande av de sista kaffedropparna och några dystra suckar över sakernas sorgliga tillstånd i våra respektive länder.

Känner mig mest bara dyster idag ocksÃ¥. Har inte gjort nÃ¥got produktivt alls, bara druckit alldeles för mycket kaffe, ätit upp ungarnas överblivna födelsedagsgodis och inte lyckats ta mig in pÃ¥ USCIS hemsida för att börja med ansökan om amerikanskt medborgarskap. Ansökan har inte pÃ¥ nÃ¥got vis – som man kanske skulle kunna tro – nÃ¥got att göra med det svenska valresultatet och inte med att det finns människor som tycker att Sarah Palin borde bli vÃ¥r nästa president heller. Eller förresten, det har det kanske, det kanske har allt med just precis det att göra.

Letade efter artiklar om valet i L.A. Times, med sökord “Sweden” hittade jag  en artikel frÃ¥n oktober 2009, som handlade om hur Stockholm löser det lokala kaninöverskottet genom att forsla dem till okänd ort nÃ¥gonstans i mellan Sverige där de bränns upp och pÃ¥ detta vis kommer till användning för uppvärmning av hus.

Tänk det hade jag ingen aning om, men nu vet jag, för det lät så märkligt att jag läste hela artikeln. En nyhet så god som någon denna dag.

ApropÃ¥ att bränna kaniner sÃ¥ har vi numera gÃ¥tt in för att äta mer vegetariskt i detta hushÃ¥ll. Alicia vill inte äta kött längre, och eftersom jag är vegetarian i tanken – djurhantering, resursslöseri, det vanliga eländet – men inte i handling sÃ¥ är det en alldeles utmärkt spark i häcken pÃ¥ mig. Vi hjälps Ã¥t att tvinga i oss broccoli och andra illasmakade grönsaker och förra veckan när vi handlade mat tillsammans köpte vi bÃ¥de bönor och linser som vi nu ska klura ut vad vi ska använda dem till.

Ja, det var väl allt då. Bättre än så här blir det inte idag.

Eller förresten så var jag på kräftskiva i lördags. Mycket trevligt på alla sätt och vis och maten var alldeles underbar. Till och med IKEA-kräftorna fick godkänt. Här är ett par bilder från den kvällen bara för att det känns bra att avsluta i en mer positiv stämning. Allt kan bli bättre och de kloka är fler än de korkade, de kloka måste bara bli bättre på att göra sig hörda.

Bilden är från december, eller möjligtvis januari förra året, därav mörkret. Än så länge lyser solen på eftermiddagarna.

Hockey var det ja. Och stelfrusna hockeymorsor som står uppradade längs med sargen och tittar på när deras söner (och förra säsongen en, ibland ett par, tjejer) snubblar och skjuter och dribblar och, allt oftare faktiskt, passar till varandra.

Två timmars träningspass två gånger i veckan, det blir en halv arbetsdag i veckan gånger säg tolv veckor på en termin, det blir sex hela arbetsdagar per person och termin.

De två första veckorna pågår dessutom ett slags lågintensivt träningsläger, vilket innebär två timmars träning varje dag gånger tio, det blir tjugo timmar, alltså två och en halv arbetsdagar bara under de två första veckorna som vi tillbringar hängandes vid en sarg i en park där vinden och dimman blåser in från havet och lägger sig som en mycket kall och fuktig filt över ens axlar oavsett hur mycket man klär på sig  Per person.

Det är ju helt galet när man tänker efter, men när jag pÃ¥pekar detta uppenbara för Jeff frÃ¥gar han retoriskt om jag inte tycker att det är viktigt att umgÃ¥s med mina barn, varpÃ¥ jag frÃ¥gar om inte han tycker att det är viktigt , varpÃ¥ han svarar att det är klart han tycker men dessvärre kan han inte vara borta frÃ¥n jobbet sÃ¥ mycket, varpÃ¥ jag svarar “exactly my point, babe” och sÃ¥ talar vi inte mer om saken.

“Gör inte det dÃ¥” är det kanske nÃ¥gon som tänker nu, “det är ingen som tvingar dig att stÃ¥ vid sargen och frysa om du nu tycker att det är ett sÃ¥nt slöseri med din dyrbara tid. Lämna av barnen och hämta dem tvÃ¥ timmar senare och sluta gnäll.”

Sant. Men så enkelt är det inte, eftersom hockey är en extremt bökig sport. Skyddstät. Det är benskydd, armbågsskydd, vadderade byxor med suspensoar, ett par byxor till, vadderad tröja och en tröja till, handskar, hjälm, skridskor samt en klubba.

Alla dessa skydd och alla dessa kläder ska tas på, justeras när de halkar snett, tas av (delvis) och på vid toalettbesök, och om man byter från utespelare till målvakt är det en herrans massa skydd som ska bytas ut och fås på rätt plats.

Allt det där klarar inte en fem-åring och inte min sju-åring heller på egen hand ännu och därför behöver de hjälp emellanåt. Alla mammor hjälper sina egna barn och om jag inte är där så kanske jag framstår som en smitare som förlitar sig på att andra morsor ska ta hand om mina barn och det vill jag ju inte göra.

Vad jag skulle vilja göra är att fråga de andra morsorna om vi inte skulle kunna turas om att assistera våra barn, ett par föräldrar varje vecka som tar hand om allt det där böket medan vi andra kan gå därifrån med gott samvete.

Här finns dock ett annat problem, nämligen det att jag inte känner de andra hockeymorsorna. De består av en liten klick där alla verkar känna varandra sedan de gick i samma mammagrupp och de är ärligt talat inte särskilt approachable alls och därför har jag inte ens försökt. Jag sitter vanligtvis på en sten på andra sidan basketplanen, i ett hörn av parken där eftermiddagssolen lyser som längst, och ser mycket upptagen ut med min dater eller min bok. Ibland går jag fram till sargen och tittar hur det går, applåderar ett snyggt mål, justerar något skydd och springer med vatten.

De andra morsorna ser heller inte ut som om de har nÃ¥gra planer pÃ¥ att gÃ¥ därifrÃ¥n, eller ens nÃ¥gon önskan om att gÃ¥ därifrÃ¥n, och jag inbillar mig att om jag lade fram mitt förslag skulle de ge mig iskalla blickar och säga “no thanks, we actually enjoy supporting our children in their sports activities.”

Så jag ser ingen lösning på hänget och tidsförspillandet, förutom för min alldeles personliga del eftersom Jeff tagit på sig rollen som hjälptränare och alltså kommer att vara där varenda träningspass framöver. Bra, då gör han ju nytta och det borde han göra tillsammans med ett par andra föräldrar som turas om att assistera med det ena och det andra.

Vi andra bör hålla oss därifrån, lämna våra barn ifred, låta dem göra sina barngrejer utan oss, medan vi ägnar oss åt, jag vet inte, vuxengrejer helt enkelt.

Ja det är det, det är en bright, shiny, varm och vänlig och stillsam morgon på alla sätt och vis.

Vi har landat, vi är hemma.

Flygresan var lång, kändes oändlig. Vi längtade hem så förfärligt allihop, alla frågade hur länge det var kvar hela tiden, jag också.

Med fem minuter kvar till landning börjae Max blöda näsblod. Blodet fullkomligt forsade och jag tänkte att jag kanske borde skriva till Swissair och fråga dem vem som skulle ha hjälpt honom med allt blod om han inte hade suttit bredvid mig. Hade en av flygvärdinnorna haft tid att hjälpa honom, lugna honom, byta blodiga servette och klämma till över näsryggen för att få det att sluta rinna?

Eller skulle kanske hans närmaste granne kunna avkrävas att ta på sig rollen som sjukvårdare? Men han kanske inte hade någon lust med det alls, särskilt inte efter att ha blivit nerspilld med en hel kopp äppeljuice av näsblödaren några timmar tidigare. Äppeljuice som torkat blir kladdigt och ganska obehagligt, ännu obehagligare på en flygresa där allting redan är mer eller mindre obekvämt och obehagligt. Spilld äppeljuice mellan låren på en tio-timmars flygresa kan få vem som helst på dåligt, lite mindre hjälpsamt humör.

Jag skulle också kunna fråga Swissair vem som hade ansvaret för at Alicia skulle på få sig en syrgasmask om det behövdes. Den gamla skröpliga farbrorn som satt bredvid henne? Eller hinner flygvärdinnorna med att titta till alla barn som sitter utspridda runt om i kabinen utan någon förälder bredvid sig? Vem ska lugna henne och hålla henne i handen om hon får panik och måste ha sin mamma och vägrar sitta kvar i sin stol?

Varför, skulle jag fråga till sist, får jag veta när jag ringer och checkar in tre dagar före avresan att jag helt säkert och utan problem har fyra platser tillsammans  när det sedan visar sig att det har jag inte alls, jag har två platser ihop och två andra platser utspridda på olika håll i kabinen och måste förlita mig på att vänliga medresenärer kan tänkas flytta på sig för att vi ska få sitta någorlunda nära varandra?

Men det där brevet ska jag skriva en annan dag, inte idag. Idag sitter jag i min soffa pÃ¥ verandan, dricker kaffe, läser Bright shiny morning av James Frey medan ungarna och deras kompis bygger kojor i vardagsrummet. Om en stund kommer Jeff hem, dÃ¥ ska jag gÃ¥ till biblioteket och läsa pÃ¥ om amerikansk skolpolitik. Där ska jag sitta i flera timmar i lugn och ro utan nÃ¥gon som ropar “mamma mamma mamma” och vill ha nÃ¥got av mig, min hjälp min uppmärksamhet min tid min energi.

bright shiny morning it is.

Det går över.

Visst är det så, visst är det så man ska tänka när ens fem-åring och ens sju-åring bråkar och slåss och bråkar och slåss och aldrig, aldrig någonsin slutar?

Det går över. Det är bara en fas de går igenom. Det blir bättre sen. Så har jag ofta tänkt.

Men när undrar jag, när går det över? Går det över innan mamman blir galen och bara lämnar sina barn, bara vandrar iväg in i skogen och aldrig kommer tillbaka? Finns det kanske någon spärr hos barnen som har med överlevnadsinstinkt att göra och som gör att de inser att mamman faktiskt håller på att förlora förståndet, att hon tänker att det var inte så här det skulle vara, inte alls. Eller kanske en period skulle det vara så, några månader eller till och med ett år eller två, men inte en hel barndom. Förstår de att mamman blir mer arg och trött och less än hon någonsin trodde var möjligt och att all den där ilskan och tröttheten gör henne till någon hon inte vill vara?

Ser barnen allt det där i blicken hos mamman och om de gör det, förstår de då att nu, nu är det nog i alla fall dags att sluta fred och växa upp?

Det går bra under terminerna för då får mamman vila upp sig medan barnen är i skolan, en viss mängd bråk och tjafs orkar väl de flesta föräldrar med och de leker underbart härligt bra tillsammans också mellan varven.

Men oavsett mängden lek, vet ni hur mycket en fem-åring och en sju-åring hinner bråka och tjafsa på ett sommarlov? Vet ni hur mycket tid och kraft och energi och humör som går åt till att medla mellan två barn som bestämt sig för att bråka livet ur varandra?

Jag vet. De hinner bråka oändliga mängder och den energi och det tålamod som behövs för att stå ut finns inte. Inte hos den här mamman i alla fall.

Jag gör fel förstås, använder inte rätt strategi. Men jag har ingen väl utarbetad strategi, jag har inte läst någon bok i ämnet och nu, efter sju veckors sommarlov hör jag tydligt hur den norrländska granskogen viskar vänligt åt mig. Den viskar högre när jag är trött, när vi inte har sett solen på en vecka eller två och när det inte finns någonting, absolut inte någonting, för rastlösa barn kvar att göra förutom att bråka och tjafsa och retas och slåss.

Här är det lugnt, här är det tyst, kom hit och vila dig i mossan.

Så viskar den. Snart går jag.

Jag klipper gräs, det finns oceaner av gräsmattor här och nu när min bror är bortrest har jag fått förtroendet att ta hand om dem.

Så jag klipper gräs men mest av allt klipper jag humlor. Det är vidrigt, de finns överallt och de är så fina och runda och ludna och somriga och det enda de vill är att surra omkring och äta blommor i lugn och ro och jag kör över dem med min jättelika mördarmaskin och klipper dem i små geggiga gulsvarta småbitar som jag sedan spottar ut bakom mig.

Jag vet att jag gör det för jag har kollat.

Jag saktar ner för att de ska hinna surra vidare, jag kör runt dem när de inte har vett att flytta på sig så att det blir små långhåriga öar av oklippt gräs här och där och jag vet att min bror kommer att undra vad i hela fridens jag sysslat med. Men när jag stannat och väjt ett tag så börjar jag slarva för det är humlor precis överallt och om jag håller på så där blir jag aldrig klar.

Så jag ser varje humla jag möter i ögonen, mumlar förlåt och sedan kör jag över dem.

Jag är datortrött. När jag sätter mig framför skärmen och tänker att nu ska jag nog ta och skriva några rader så blir jag nästan lite illamående och vill verkligen inte. Kollar mailen snabbt och sedan stänger jag igen. Möjligtvis kan jag läsa rubrikerna i någon tidning eller kolla någon favoritblogg som hastigast, men aldrig länge och jag skriver ingenting.

Eftersom jag har en massa saker som jag vill och bör skriva och eftersom jag inte trivs med min dator så skriver jag för hand, vilket går förfärligt långsamt men är trevligt ändå. Jag kan sitta ute i solen och skriva till exempel, det är inte alldeles enkelt med en dator. Vädret är mest uselt här uppe i norr, men ibland kommer solen fram och då springer vi ut och vänder våra frusna anleten uppåt och tänker att nu, äntligen, är sommaren här. En stund senare drar molnen in och det börjar regna igen och då traskar vi dystert in med våra datorer och skrivböcker under armen.

I södra Sverige däremot, där skiner solen och på nyheterna berättas det om värmerekord och visas det bilder på hur alla badar och äter glass. Vi äter glass här uppe också, men vi badar definitivt inte: det ska bli 10 grader varmt och regn resten av veckan.

Jag har alltid tyckt att de där sommarbilderna är så taskiga och obetänksamma. Klart ni ska vara glada över ert sommarväder, men måste vi som lyder under andra, strängare, väderlekslagar få det uppkört i halsen hela tiden? Måste man säga att nu skiner solen i hela landet? Varenda sommar när jag växte upp satt vi framför tv:n och fick veta att nu, nu har äntligen sommaren kommit till Sverige. Vi längst upp i norr, vi satt där och tittade på glada sörlänningar som åt glass och låg på klipphällar vid havet och pustade i värmen, medan vi frös och hoppades på, i bästa fall, nitton grader och växlande molnighet.

En lektion så god som någon i att Norrbotten inte är mer än en ynkans blindtarm i det svenska matsmältningssystemet.

Äh, glöm det där, jag är inte så grinig egentligen, jag tycker bara inte om att sitta här och skriva. Jag tar en liten sommarpaus helt enkelt. Må gott så länge!

Vi har kört omkring med vår fina hyrbil på Stockholms/Uppsalas gator de senaste dagarna. Förra sommaren förlitade vi oss på buss och tåg under vår Uppsalavecka och det går ju det också, men livet blir lite enklare med bil, det hjälps inte. Och manuell växellåda dessutom, jag känner mig som en riktig bilförare igen, om än lite mesig: när jag står i rödljus växlar jag ur och vilar kopplingsbenet.

Det har gått bra att köra på det hela taget tycker jag. Några synpunkter bara, som jag skulle vilja framföra till Stockholms lokala trafikkontor (eller motsvarande):

1. Var vänlig och återinför avfart 166 på E4 i södergående riktning. Jag vet inte varför den flyttades, kanske behövdes den bättre någon annanstans, vad vet jag, men det ställer till stora problem när det är den avfarten man behöver och den inte existerar.

2. Information, det är fina grejer det. När man kör in i en avgiftszon sÃ¥ informeras man om det. Ibland informeras man även om att avgiften är 10 kr. Ingenstans informeras man om var man ska betala; man kör och kör och ingenstans ser man en skylt med texten “betala här.” Man undrar hur man ska göra och man undrar om det kommer en stor fet böter med posten om ett par veckor med informationen “UndlÃ¥tande av betalande av trafikavgift.”

3. Apropå information: hur tänkte ni med skyltarna med gatunamn egentligen? Vet ni om att de är så små och oansenliga att när man kommit så nära att man ser vad det står så är det för sent för att svänga? Visste ni att det finns stora fyrvägskorsningar i centrala Stockholm där man inte ser en enda skylt med namn på gatorna hur mycket man än letar? Helt irrelevant påpekande i dessa GPS-tider kanske, men ändå. Om vi nu ska ha skyltar som talar om vad gatorna heter så bör de synas. En princip väl värd att hållas på, tycker jag.

Här ett exempel på tydlig gatunamnskylt i stor stad med mycket trafik. Ok, kanske inte den snyggaste varianten, men funktionellt. Jobba lite med färg och typsnitt bara, så ska ni se att det kommer att funka även i Stockholm.

Ja, det var väl allt. Kan ni fixa det snälla ni, och så ses vi nästa år igen.

Jag försöker låta bli att köpa böcker just nu.

Dels för att jag inte har råd (har donerat bort alla pengar), dels för att jag har en hel drös olästa böcker i min bokhylla. Böcker som jag har köpt under det senaste året eller så, som jag tyckte verkade jättebra och vars ämnen jag är intresserad av, men som jag ändå inte läst. Eller läst delar av, eller bara skummat igenom.

Det irriterar mig att jag är en så dålig läsare nuförtiden. Och det oroar mig också,  mest det faktum att jag kan börja läsa en bok som jag tycker är bra, men som jag sedan ändå inte läser färdigt.

Jag har tänkt att det är säkert en reaktion på doktorerandet: efter att ha plöjt igenom hundra miljoner böcker med teoretiska resonemang om makt och natur och politik under flera års tid så är det kanske naturligt att jag helst har velat läsa serietidningar ett tag framöver.

Men nu har det gått tre och ett halvt år sedan disputationen och den där återhämtningen har inte infunnit sig. Jag tycker att jag läser långsammare, har svårare att koncentrera mig och allt som oftast lämnar jag böcker halvlästa. Det är inget medvetet beslut att inte läsa klart, det var ju som sagt en bra bok. Det bara blir så att jag inte plockar upp boken igen, jag flyter vidare till nästa bok, eller någonting helt annat.

Om det fortsätter så här, har jag tänkt, så kommer jag snart inte att kunna läsa texter som är längre än ett genomsnittligt blogginlägg. Eller möjligtvis den lilla textsnutt som ryms på ett 1-liters mjölkpaket (här har vi mjölk i gallons. Det blir mycket text det).

Nu börjar den här texten bli alldeles för lång och jag lovar att nittio procent av eventuella läsare börjar tappar koncentrationen ungefär här och skrollar ner till slutet. Det gör ingenting, jag skriver titeln på den bok ni bör läsa längst ner, så missar ni inte det viktiga.

Hur som helst, häromdagen gick jag in på en bokhandel. Jag skulle bara köpa en enda bok, Writer´s Market, som inte ens är en riktig bok; det är en förteckning över samtliga tidsskrifter som publiceras i USA och när man bläddrar i denna tegelsten  kan man omöjligt tro på att det är kris i tidningsbranschen. Vilket är positivt eftersom jag, uppmuntrad av min snälle skrivlärare, ska försöka slå mig in på den amerikanska marknaden med dunder och brak.

Vi får se hur det går med det. Men det är en annan historia.

Hur som helst, jag gick alltsÃ¥ in pÃ¥ bokhandeln, strosade förbi “New non-fiction” avdelningen och eftersom jag är en sucker för just new non-fiction sÃ¥ stannade jag till och blädddrade lite. Hade inte för avsikt att köpa nÃ¥gonting alls men sÃ¥ började jag läsa ur  The Shallows:What the Internet Is Doing to Our Brains, av Nicholas Carr, och tänkte ok, om det är nÃ¥gon bok jag faktiskt bör köpa och sedan faktiskt ocksÃ¥ läsa sÃ¥ är det antagligen den här.

Carr hävdar nämligen att nätet förändrar inte bara vårt sätt att läsa; det påverkar våra hjärnor på ett fundamentalt sätt. Vi håller helt enkelt på att bli mjölkpaketsläsare alltihop. Från baksidestexten:

“Carr makes a convincing case that every information techonology carries an intellectual ethic – a set of assumptions about the nature of knowledge and intelligence. He explains how the printed book serves to focus our attention, promoting deep and creative thought. In stark contrast, the Internet encourages the rapid, distracted sampling of small bites of information from many sources. Its ethic is that of the industrialist, an ethic of speed and efficiency, of optmized production and consumption -  and now the Net is remaking us is its own image. We are becoming ever more adapt at scanning and skimming, but what we are losing os our capacity for concentration, contemplation, and reflection.”

Tankeväckande, och inte så lite obehagligt.

En slags förlöpare till boken kan man hitta här, en text ur the Atlantic pÃ¥ just det temat, där Carr ställer frÃ¥gan: “Is Google making us stupid?” Den är ganska lÃ¥ng, men väl värd att läsa.

Själv ska jag bara läsa klart den bok jag håller på med just nu, och jag ska läsa klart den, sedan ska jag se vad som håller på att hända med min hjärna.

För er som skippade mesta delen av texten: boken ni bör läsa heter The Shallows:What the Internet Is Doing to Our Brains, av Nicholas Carr.

Den där skylten ja, den beskriver verkligen Los Angeles skoldistrikt i ett nötskal. Skolan är gratis, i princip. I praktiken, för att få en skola som man gärna vill att ens barn ska gå i, måste föräldrar skjuta till en del. En hel del.

The sky is the limit, som det gamla fina talesättet lyder.

I vår skola ombeds föräldrar bidra med USD1000 per barn per läsår. I vårt fall alltså USD3000, som täcker det som jag räknade upp tidigare: lärarassistenter, art classes, datorer, musiklärare, idrottslärare, (något), bibliotikarie, mindre klasser och lite annat. Ingen lyx alltså, bara sånt som man gärna vill att ens barn ska ha tillgång till i skolan.

Utöver de tusen så tillkommer flera större eller mindre fundraisers per år, där man betalar så mycket, eller lite, man har råd och samvete till.

När Alicia först började kindergarten för fem Ã¥r sedan, störde jag mig oerhört pÃ¥ det där, tyckte sÃ¥där svenskt att en public school ska vara gratis (dessutom var vi tämligen luspanka efter flytten). Visserligen är det frivilligt att bidra, men när man fÃ¥tt den fjärde telefonsamtalet där en person förklarar hur viktigt det är att alla bidrar och pÃ¥pekar att vi inte har gjort det ännu, sÃ¥ känns “frivilligt” inte längre som den rätta beskrivningen pÃ¥ givandet.

Efter fem år med barn som gått i två skolor i två mycket välbärgade bostadsområden inom Los Angeles skoldistrikt, har jag vant mig. Systemet är helt galet och sorgligt orättvist, men nu är läget som det är. Vi suckar någon gång när ännu ett mail om en kommande fundraiser trillar in, men betalar så gott vi kan.

Det som fortfarande stör mig oerhört är att man gärna talar om vem som har betalat och därmed också vem som inte har gjort det.

Skyltar och banners hängs upp vid entréen till skolgården med namnen på alla de familjer som donerat pengar.

En dag bara några veckor efter att vi bytt skola kom Erik hem storgråtande från skolan: det visade sig att de barn som hade sålt mest tidningar till en fundraiser fick presenter från tidningsföretagen, presenter som delades ut i klassrummen. Vi hängde inte riktigt med där i början av terminen, Erik hade inte sålt en enda tidning, fick ingen present och kände sig mycket liten.

Epost-meddelanden går regelbundet ut till alla föräldrar med en lång lista på de som har betalat in till skolfonden (den dit man ombeds betala UDS1000 per elev).

Imorgon får alla barn som samlat ihop mer än USD80 till ett fundraisingprojekt äta Panda Express till skollunch. Panda Express är kinesisk snabbmat som alla ungar älskar, även de som bara lyckades samla ihop USD40.

I vår förra skola hade vi ett fundraisingprojekt som gick ut på att en vägg dekorerades med kakelplattor som målades av barnen. Den blev jättefin, men för att få måla var man tvungen att betala. Förstås. Vi gjorde inte det, vi hade nyss flyttat hit och tyckte att det var svindyrt. Sedan, när väggen var klar, stod jag där och lyssnade när Alicia försökte förklara för kompisarna varför inte hon hade någon kakelplatta.

Sådär håller det på, hela tiden, och i en public school som faktiskt inte ska kosta något är det inte ok. Det är framför allt inte ok att man inför barnen så tydligt talar om vem som har gjort rätt för sig och vem som minsann inte har det. I all synnerhet inte eftersom det ofta är enorma inkomstskillnader mellan olika familjer.

Vi har protesterat i det tysta tidigare, skrivit “anonymous” pÃ¥ vÃ¥ra donationer och sÃ¥nt, men det där med Pandalunchen stör mig sÃ¥ jäkla mycket. Jag tror att jag ska ta ett snack med rektorn till hösten.

Det var den klassutflykten det, den sista för året. Nu är det bara några kalas kvar, ganska många faktiskt men vi tar sommarlov en vecka tidigt så vi hinner bara med ett glassparty, en after-school föreställning samt party efteråt, ett dramaklasskalas, ett beach-kalas, ett reading buddy-kalas och så är det diverse insamlingar av pengar till alla lärare och lärarassistenter och så ska jag visst hjälpa till i Max klassrum en gång till. Till tre av kalasen har jag, under protest, lovat att vi ska rulla chokladbollar.

Sedan är det slut för den här terminen.

Under de här fem åren som mina barn har gått i public schools (två olika) inom Los Angeles skoldistrikt har jag suckat och svurit över allt som föräldrarna förväntas ställa upp och hjälpa till med, både i tid och pengar. Men jag har också haft härliga utflykter med mina ungar och deras kompisar. Ungarna minns dem och jag minns dem också för jag var med. Jag har varit hjälplärare i ungarnas klassrum och de har varit så glada över att just deras mamma leder bokklubben, eller skriver berättelser, eller tränar på bokstaven K. Jag har ganska bra koll på ungarnas klasskompisar och det gillar jag.

Volunteeringen är frustration och glädje, om vartannat.

Så har det varit de här fem åren och är det fortfarande: ena gången svär jag över ännu en förfrågan om kalasmat att bidra med; nästa gång kommer jag hem från en regnig heldagsutflykt i en nationalpark tillsammans med en lycklig Erik som förklarar att det här var den bästa dagen i hela hans liv.

Roligast har det varit när jag varit arbetslös och kunnat vara med så mycket som jag har velat eller inte velat.

Mest frustrerande har det varit när jag har jobbet heltid, för hur i hela fridens namn ska man få det att gå ihop? Hela systemet bygger ju på att det finns ett gäng hemmamammor och ett gäng yrkesarbetande kvinnor (Män? Nej. Män volunteerar inte.) med flexibla arbetstider som lägger ner massor av obetald arbetstid på volunteering. Mina arbetstider har alltid varit hyfsat flexibla, men det finns ju gränser.

På det stora hela så har jag accepterat att i den konkursmässiga staden Los Angeles måste föräldrar bidra, annars blir det en skola som ingen vill se sina barn gå i. Såna skolor finns det alldeles för många av och det är för sorgligt.

Sedan finns det förstås olika slags volunteering som är olika viktiga och vettiga, ungefär så här:

Mycket viktigt och absolut nödvändigt:

Insamling av pengar och om detta finns inte mycket att säga.  LAUSD har inte tillräckligt med pengar för att driva bra skolor, sÃ¥ är det. Punkt.  De föräldrar som sköter skolans fundraising sliter häcken av sig, det är i perioder ett – obetalt – heltidsjobb med ansvar för att flera miljoner kronor dras in, mÃ¥ste dras in. Jag har aldrig jobbat med det, men all heder Ã¥t dem som tar sig an uppgiften. Tack vare extra pengar fÃ¥r vi datorsal, lärarassistenter, idrottslärare, sÃ¥nglärare ända upp till femte klass, art classes, mindre klasstorlekar, sÃ¥na saker. Inga märkvärdigheter alltsÃ¥, bara sÃ¥nt som alla barn – minst – borde fÃ¥ ha, men som det inte finns pengar till. Ibland svär vi för att nu är det ännu en fundraiser pÃ¥ gÃ¥ng, men som sagt, pÃ¥ det stora hela sÃ¥ är det inte sÃ¥ mycket att säga om det.  Skylten ovan är alldeles sann.

Bra bonusgrejer som aldrig skulle inträffa utan föräldrar:

Första gÃ¥ngen vi kom in pÃ¥ skolgÃ¥rden pÃ¥ vÃ¥r nya skola blev jag alldeles lycklig – och förvÃ¥nad! – över all växtlighet, alla blommor och grönsaker som tog upp ett stort hörn av skolgÃ¥rden. Pumpor var pÃ¥ gÃ¥ng, tomater….allt möjligt finns det i denna härliga trädgÃ¥rd och det beror inte pÃ¥ att LAUSD bestämt sig för att anställa trädgÃ¥rdsmästare. Nix, det är naturligtvis föräldrar som lägger ner massor av tid pÃ¥ att odla tillsammmans med eleverna. Ungarna sÃ¥r och skördar och mäter temperaturen pÃ¥ komposten och ropar ilsket om man rÃ¥kar trampa pÃ¥ deras nysÃ¥dda gräs. Det är definitivt en bonus. Jag är glad och tacksam över att föräldrar tar sig tid att göra det, jag vill ocksÃ¥ skörda morötter med ungarna. Nästa läsÃ¥r kanske.

Ett annat exempel pÃ¥ bonus är en kvinna i Max klass som gör de mest fantastiska “art projects” med ungarna. Hon fixar och grejar och planerar och ibland behöver hon hjälp och dÃ¥ rycker andra föräldrar in bäst vi kan, men mest är det hon som gör det. Max konstaterade att denna mamma är hans favorit “parent volunteer.” Inte konstigt alls, hon är en suverän bonus. Jag önskar att jag ocksÃ¥ kunde Ã¥stadkomma coola projekt med ungarna,  inte i samma omfattning, men nÃ¥gon gÃ¥ng. Vill komma pÃ¥ nÃ¥got bra projekt. Nästa läsÃ¥r kanske.

Hmm. NÃ¥gonstans mitt emellan:

Här börjar det bli lite tveksamt. Ta field trips till exempel. Varje Ã¥rskurs har sisÃ¥där en Ã¥tta, tio field trips varje läsÃ¥r. Till varje field trip behövs ett antal frivilliga föräldrar som skjutsar, vanligtvis 6-8 personer. Det behövs ocksÃ¥ en förälder som tar pÃ¥ sig jobbet “field trip coordinator” för ett läsÃ¥r och som ser till att det finns chaufförer, gör upp listor över vem som ska Ã¥ka med vem, hÃ¥ller reda pÃ¥ att körkort och försäkring är aktuella osv osv. Det är väl bra med nÃ¥gon field trip dÃ¥ och dÃ¥, men sÃ¥ mÃ¥nga? Nej.

Till den här kategorin hör ibland ocksÃ¥ volunteering i klassrummen, dvs dÃ¥ föräldrar leker hjälplärare. Jättebra ibland, tveksamt ibland: i Eriks klass gör vi nytta, klasserna kan delas upp och jobba i mindre grupper och allt det där. SÃ¥dana gÃ¥nger är det roligt och vettigt. Men i Max klass gör vi ibland läsövningar med eleverna, ibland vässar vi pennor och klipper ut papperslejon. Om jag jobbade heltid, tog ledigt frÃ¥n jobbet ett par timmar en förmiddag för att hjälpa till i klassrummet och blev tillsagd att vässa pennor sÃ¥ skulle jag…skulle jag…ja, jag vet inte vad jag skulle göra.

Jamen herregud!:

Hur många kalas ska en genomsnittlig skolunge egentligen få ha per läsår? Är det skola eller en nöjespark vi talar om här? Till varje kalas ska det planeras, tas med grejer och så måste det förstås  vara några frivilliga som hittar på roliga saker man kan göra på kalaset, och som dukar upp och hjälper till under kalaset och sedan städar efteråt. Här känns det definitivt som att en del föräldrar  har lite väl mycket tid till sitt förfogande och kanske borde fokusera på andra saker här i livet än att arrangera femårspartyn på skoltid.

I denna djungel av volunteeringsmöjligheter försöker jag navigera mig fram så gott det går, prioriterar sånt som jag tycker är viktigt, oftare med dåligt samvete över allt det jag inte gör, än med gott samvete över det jag faktiskt bidrar med. Jag jobbar på det. Det blir hemrullade chokladbollar den här gången, men sedan får det räcka!

Läs debatten om föräldranärvaron i svenska skolan. Intressant. Rejält annorlunda jämfört med hur det ser ut här, men samma dåliga samvete. Det här inlägget är bäst. Och roligast.