Ingegerd Landström

Jag vet, jag har lagt in den där bilden förut, men jag kan inte låta bli. Mitt lilla universum är det, särskilt de allra första dagarna innan tidsomställningen har klarats av och jag kan sitta uppe halva nätterna och det finns inga måsten, inga förpliktelser, bara ensamhet och lugn och ro. Jag kan dricka kaffe klockan två på natten om jag vill och jag kan sova till elva nästa dag utan att få dåligt samvete över det.

Resan över gick bra och den var lika förfärlig som den alltid är. Eller nej, den var värre faktiskt, de blir bara värre och värre, det blir bara mer och mer slitsamt. Egentligen borde det vara enklare ju större barnen blir och det blir det ju också på sätt och vis. De roar sig med film och böcker, sover ganska mycket och till min stora lycka och mentala hälsa har nu även Erik tagit sig förbi den där längden när man bara måste ta spjärn med fötterna mot stolsryggen framför då och då för att liksom kasa sig på plats i stolen trots att jag vaktar honom som en dobberman för att han inte ska göra det eftersom jag inte vill störa andra och eftersom jag tycker att den avsky som möter mig och mitt barn från människan som sitter i den stolen är så jobbig och sorglig att ta emot.

Nu är det slut med det och det är skönt. Nu är mina barn större och jag ska ägna resten av mitt flygande liv Ã¥t att vara precis sÃ¥ vänlig och hjälpsam som sÃ¥ mÃ¥nga andra människor varit mot mig när jag har rest ensam med mina barn och behövt det som mest. Jag ska betala framÃ¥t. Jag ska säga “vad fina barn du har” och “gud vad du gör det bra som fixar att resa själv med barnen” till utmattade föräldrar. I passkön ska jag le till mamman som förgäves försöker lugna ner sina tvÃ¥ hyperaktiva barn som just befriats frÃ¥n 11 timmars stillasittande. Jag ska le och nicka sÃ¥ att hon förstÃ¥r att jag ocksÃ¥ har varit där och att det är ok, inget att göra Ã¥t, ingen katastrof, bara tvÃ¥ hyperaktiva barn i en passkö. Världens undergÃ¥ng är det inte. Jag ska erbjuda mig att hjälpa till om nÃ¥gon ser ut att behöva det och om en fyra mÃ¥naders bebis framför mig skriker oavbrutet i en timme eller tvÃ¥ ska jag inte sucka högt och himla med ögonen eller ta det som en personlig förolämpning mot mig och mitt välbefinnande; jag ska bara skänka en tacksamhetens tanke Ã¥t mina stora, oskrikiga, barn, trycka fast hörlurarna lite bättre, och lÃ¥ta livet ha sin gÃ¥ng.

Ja, tiden av stolsryggsångest är över, men resorna blir jobbigare för varje gång. För att jag är flygrädd, för att jag blir så trött och sliten, för att tiden går så obeskrivligt långsamt. Jag kan sitta där hopklämd i min stol och uppleva en ångest som inte har någonting med stolsryggar att göra, bara med vetskapen om att den här resan kommer jag att göra igen och igen och igen och igen, ett oändligt antal resor som jag måste göra under resten av mitt liv.

Och sedan lite åldersnoja på det: helt plötsligt börjar jag tänka på när den tid kommer att jag inte längre orkar göra den där resan, när jag är gammal och skröplig och tvingas stanna hemma. Det är ju ännu värre, tusen gånger värre.

Ja herregud, så där håller jag på. Men i eftermiddags sov jag några timmar och det är varmt ute trots att solen inte skiner, och sommarstugan är så fin för min bror har lackat verandan och min syster städat och min mamma skött om löjtnanshjärtansbusken i rabatten som om det vore hennes barnbarn och nu är det bara skönt att vara hemma.

Mycket har jag dåligt samvete för när det gäller mina barn och allt jag inte förmår och hinner med, men inte detta: kortare Sverigevistelse och tre veckors summer camp innan vi åker iväg.

När vi först flyttade till USA och de långa sommarloven i Sverige blev aktuella såg jag framför mig en lång rad av härliga tider, strålande tider. Barnen skulle släppas ut på grönbete, de skulle cykla och bygga kojor i skogen och bada och skrota omkring och göra allt det där som de inte kunde göra med en lägenhet i Westwood som bas. Allt det där som min bror och jag och vår bäste kompis och alla besökande kusiner gjorde hela somrarna när vi var barn.

Jag skulle få tid att skriva, de första åren på min avhandling och när den var klar, allting annat jag ville skriva som jag inte hunnit med i vardagen. Klart jag skulle vara med mina barn också, men allt skulle vara så enkelt och okomplicerat och alla skulle vara glada och nöjda och dricka saft.

Så blev det inte. Emellanåt kanske, det är klart att de cyklar och grejar på med lite av varje och legoskoven kan vara i flera dagar om allt går väl. När de har kompisar som hälsar på eller hälsas på så är allting frid och fröjd. Särskilt för Alicias del, hon har en kompis som bor alldeles i närheten och när kompisen är hemma leker de mest hela dagarna och jag ser inte så mycket av dem annat än när de blir hungriga. Som det ska vara.

Men pojkarna. Pojkarna har ingenting att göööra, vad ska vi göööra, mamma? De vet inte vad de ska göra av all den där friheten som de ställs inför. Eller det vet de visst: de vill spela dator och dvd och se på tv. De vill inte göra saker utan mig, eller Jeff när han är där. Till exempel är skolan ett utmärkt ställe att cykla på och den ligger granne med vår gård. De vill väldigt gärna vara där, men bortanför skolan ligger skogen och skogen tycker mina pojkar är lite läskig. Alltså vill de inte gå dit själva.

SÃ¥där hÃ¥ller det pÃ¥ och det har tagit mig lÃ¥ng tid att inse att de där sommarloven som jag sett fram emot aldrig kommer att infinna sig, inte i den version jag mÃ¥lat upp framför mig. Mina barn är stadsbarn, en hel sommar pÃ¥ en gÃ¥rd i en liten by i Norrbotten vet de inte riktigt vad de ska göra av. En del är precis sÃ¥ rolig och härlig som jag nÃ¥gonsin kunnat önska mig, men en stor del är “ingenting-att-göra-fÃ¥r-vi-spela-pÃ¥-datorn-eller-se-pÃ¥-tv-mamma-snälla-snälla-snälla-mamma-snälla?”

Idag börjar pojkarnas hockey camp och Alicias theater camp.

– Mamma, jag är sÃ¥ lycklig. Ingen skola idag, bara hockey, sa Max när han vaknade.

Om tre veckor åker vi till Sverige. En månad ungefär. Kort och intensivt. Det blir härligt.

Just när jag trodde att nu har bÃ¥de barn och vuxna fÃ¥tt ordning pÃ¥ tiden och sovandet så  “WHAM!” slÃ¥r jetlagen oss i skallen bakifrÃ¥n och fyra familjemedlemmar av fem vaknar klockan tre och kan inte somna om.

Och vi som ska åka upp till fjällen idag. Köra långt efter slingriga (men förhoppingsvis snöfria) landsvägar, träffa kusinerna, köra skoter, åka skidor, grilla korv, pimpla, åka pulka och tusen andra saker: vi har inte tid att vara jetlagade!

Men annars, om det inte vore för att man blev så trött av det, så är den här tiden på dygnet en bra tid att vara vaken på.

Det är sÃ¥ lugnt och fridfullt i mammas och pappa kök. Frukosten är sÃ¥ god, trots att den bara bestÃ¥r av en ganska oansenlig filtallrik. Och under tiden jag äter tittar jag ut genom köksfönstret, för det blir ljust ute redan vid halv fyra, och i all sin vÃ¥rblekhet är världen sÃ¥ fin där ute. Gula gräsmattor, trötta snöhögar, och rufsiga blomrabatter som just skakat av sig snötäcket och viskar ett förnöjt “aaaah” för sig själv när vÃ¥rsolen börjar göra sitt jobb. Det är fint. Min första vÃ¥rvinter pÃ¥ sju Ã¥r.

Men just idag hade jag gärna sovit lite längre; jetlag och slingriga fjällvägar känns inte som en vinnande kombination. Det får bli starkt kaffe och så är utsikten sagolikt vacker, den kan hålla vem som helst vaken.  Hej hej på ett tag!

Jag hade glömt bort hur vått allting blir på våren. Mina barn har aldrig tillbringat en sen vårvinter i norra Norrbotten tidigare, jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Tror jag tänkte mer på kyla än på väta innan vi kom hit, bekymrade mig mest för att hålla mina små, känsliga  SoCal-knoddar varma, inte torra.

Amatörmässigt kan man tycka eftersom jag vuxit upp här, men jag är övertygad om  att vårvintrarna var mindre våta på min tid. Somrarna var i alla fall varmare och soligare och vi badade hela tiden, det är jag helt säker på.

Nu tittar jag förvånat på mina barn när de kommer in efter bara nån halvtimme och klagar över att deras varma, sköna vinterkläder är blöta och att de vill byta.

Till vadå? frågar jag dem då. Jag har varit så nöjd med att de alla har varsin uppsättning vinterkläder, inklusive bra skor och nya vattenavvisande varma handskar; att de skulle behöva flera omgångar har inte slagit mig en sekund (vattenavvisande är på intet sätt samma sak som vattentäta, minns det när ni köper handskar, men det visste väl alla redan).

Nu har vi insett att vi måste uppgradera klädbeståndet: det måste bli galon. Vilket Erik inte har några problem med, han fick ett par fodrade galonbyxor häromdagen och de är han mycket glad över. Det är jag också, de är fantastiska!

Max däremot, ställer sig tveksam till hela grejen. Han har begränsad erfarenhet av galon, men han har omedelbart snappat upp att det är ett material för småbarn, inte för en cool åtta-åring. Han tycker dessutom inte om bylsiga kläder över huvud taget och vill helst ha på sig samma kläder som hemma: träningsskor, luvtröja och mjukisbrallor. I obevakade ögonblick har han begett sig ut i pulkbackarna iklädd träningsskor, luvtröja (eller t-shirt!) och mjukisbrallor, bara för att komma in fem minuter senare som ett mycket kall, genomblöt och ganska sur åtta-åring. Det är inte hans klädval som är problemet, det är snön det är fel på, verkar vara hans grundinställning.

Idag ska vi göra ett nytt försök att hitta godtagbara galonkläder. Byxor. Och handskar. Helst vill jag svepa in dem i en enda stor galonoverall och så vore vi av med det problemet. Nästa vår, då blir det annat av.

Aaaa the frustration of att komma från en liten ort belägen vid världens ände. Eller i alla fall ovanför polcirkeln. Nu har vi lyckat boka påskbiljetter till Stockholm och det var verkligen inte enkelt, fråga min man som gjorde allt jobbet. Två gånger gjorde han det dessutom, för jag hade inte riktigt ordning på min brors förehavanden och så visade det sig att han skulle vara bortrest när vi kommer och hela resan skulle helt plötsligt behöva flyttas framåt en vecka. Då suckade Jeff och bokade om alltihop och jag undrade i mitt stilla sinne hur han orkar med mig och mitt oorganiserade väsen, men det gör han och för det kan jag tycka att han borde få något slags pris. En boxervalp kanske?

Hur som helst, biljetterna till Stockholm är bokade, nu är det mitt jobb att ta oss norrut och det är här frustrationen kommer in. Det borde vara så enkelt, det är ju bara några larviga inrikesbiljetter, men allt är fullbokat, allt är dyrt, inga tider stämmer och om vi inte vore så trötta när i kommer fram så skulle vi bara hyra oss en bil och köra hela vägen. Kanske vi gör det.

Men vi ska hem till påsk. Jag har inte tillbringat en vår däruppe på sju år. Mina barn har aldrig gjort det, förutom Max och Alicia en gång när de var så små så de knappt kunde gå i snön och inte har några som helst minnen av. Men nu ska vara där i två veckor. Vi ska åka slalomskidor och längskidor och grilla korv. Vi ska åka upp till fjällen och bo i en liten ark mitt ute på en stor fjällsjö och där ska vi köra skoter och åka skidor och fiska. På kvällarna ska vi bada bastu för min bror har inte bara byggt en ark, han har byggt en arkbastu också och till den hör tydligen något som kallas bastutunna, vilket innebär att man kan ta sig ett dopp efter bastun utan att behöva hugga hål i isen och sänka sig ned i fruktansvärt kallt vatten. Erik tränar snowboardhopp på mattan i vardagsrummet. Jag ska se till att boka de där f-bannade biljetterna.

(Alltså, jag bor inte fullt så långt norrut som man kan tro av fotot. Men känslan är precis den: en landsväg i riktning ut mot de ödsliga vidderna i fjärran. På gott och ont.)

Sista kvällen i Norrland och jag ville lägga in en fin snöbild, en av alla hundratals snö-på-träd-bilder jag tagit de senaste dagarna, men jag hittar inte sladden till kameran. Den är i bästa fall nerpackad i en av resväskorna, i sämsta fall kvarglömd hos mina föräldrar.

Det har varit mycket snö de här dagarna, snö och kyla. Kylan är helt ok – härlig faktiskt – när man är väl pÃ¥klädd; man kan gÃ¥ pÃ¥ timslÃ¥nga promenader utan att frysa fast det är -18 om man bara har ordentligt med kläder pÃ¥ sig. Det är de korta sträckorna, de där man inte är ordentligt klädd eftersom man ju mest ska vara inomhus och det blir sÃ¥ varmt och jobbigt om man klär pÃ¥ sig för mycket, som är vidriga när det är kallt.

Inga långkallingar, inga varma byxor, slarvigt virad halsduk, kalla boots istället för varma, fodrade kängor, och så ut till bilen från huset, från bilen till affären, eller det värsta av allt, ut från affären eller fiket till en kall satans bil eftersom man inte haft tillgång till motorvärmare.

Jag ska kliva upp om tre timmar. Jag har inte sovit alls. Jag har varit i Sverige i en vecka och min jetlag har övergått till ett konstant vaket tillstånd. Jag sover inte. Punkt.

Förutom igår natt när jag tog en halv sömntablett, den första i mitt liv, och sov åtta timmar i sträck. Efter det trodde jag att jag var uppe på banan igen, att jetlagen fått ge sig, men här sitter jag och klockan är snart fyra. Om tre timmar måste jag kliva upp och sedan ska jag vingla runt i Stockholm hela dagen och längta efter att få sova.

Jag hade sett så fram emot den här dagen. Tänkte jobba bort lite grejer på flyget,  sedan hitta en datorväska till Jeff som han ska få i julklapp,  sedan gå på det nya fotomuséet, Fotografiska heter det väl?  Förhoppningsvis träffa kära vänner på kvällen.

Men nu. Nu kommer jag att vara vaken i två timmar till, sedan kommer jag att sova en timme och sedan kommer jag att vakna och inte vilja göra någonting alls förutom att fortsätta sova.

Någon som kan rekommendera en affär med snygga datorväskor i Stockholm? Helst inte skinn. Gärna centralt.

När planet landat i Luleå kom jag i samspråk med kvinnan bakom mig, en äldre dam med en liten hund som fått en stor spik i nosen och tillbringat ett par dagar i Stockholm för operation.

Medan vi samlade ihop våra pinaler pratade vi om hundar sådär som hundintresserade gärna gör  och hade trevligt i största allmänhet.

När vi fÃ¥r resa pÃ¥ oss kliver mannen som suttit pÃ¥ andra sidan mittgÃ¥ngen resolut ut i mittgÃ¥ngen, vi krockar nästan, och utbrister rakt ut i luften, “ja man skulle dÃ¥ bara slÃ¥ ihjäl de där jävlarna.”

– Mäh. Vad säger du? sa jag, alldeles förvÃ¥nad.

Vi hade inte på något vis plågats av en skällande och gnällande hund under hela resan. Jag hade inte ens märkt att det satt en hund bakom mig, inte förrän landningen gjorde honom lite ängslig och han försökte smita in under mitt sätte men fastnade med operationstratten. Då pep han lite, men det var ett mycket diskret pipande.

Mannen ville inte ha någon fortsatt konversation, han vände oss ryggen och gick ut och jag tänkte att det var tur att kvinnan med hunden fortfarande satt ner och just sa något till mig, jag tror inte hon hörde det.

Ja, det var inte mer med det. Blev lite dyster till sinnet bara. Som den sista människan i världen såg jag Avatar på flyget till Sverige och, som förmodligen alla som sett Avatar gjort, tänkte jag att människan är ett sorgligt släkte ändå. Dessutom är det så mycket nu, med skolpolitik och politik i största allmänhet och katastrofala budgetunderskott i min hemstat och en massa andra saker, som gör mig dyster. Avatar bara bekräftade allt det där.

Och sÃ¥ denna ilskna man dÃ¥. Jag kan bli sÃ¥ olycklig av att ställas inför sÃ¥nt, inför en sÃ¥ uppenbar vilja att helt enkelt vara taskig mot en annan människa. Inget “I see you” där. Möjligtvis ett “I see you, I fucking hate what I see and I will let you know just that.”

Sedan åkte vi hem till min syster och där luktade det knäck och jag åt vörtlimpa med korv och ost och två tallrikar fil med jordgubbssylt och min dysterhet gick över.

Idag, buss upp till snön och kylan och alla mina kära.

Jag vet inte om det är resfeber eller den alldeles för stora och alldeles för sena middagen igår kväll som jag ska skylla på, men nu är klockan 3:47 och jag kan inte sova. Istället sitter jag vid min dator vid mitt köksbord i min stuga och irriterar mig på just det, att jag inte kan sova.

Det ser inte alls ut som på bilden, den där bilden är tagen en sen kväll i mitten på augusti förra året. Då var det mörkt, det är det inte nu för solen börjar gå upp och med lite tur så blir det en solig näst sista dag i fosterlandet. Som kompensation. Som ett försiktigt löfte om att nästa sommar blir det bättre, nästa sommar kommer solen att lysa över Norrland också, välkommen tillbaka.

Jag tycker om bilden, det är så jag gärna vill föreställa mig mina sensommarkvällar: sittandes vid min dator, vid mitt köksbord i min stuga, skrivandes angelägna saker, medan barnen snusar i rummet bredvid.

Så blev det inte. Inte en enda gång blev det så. Eller jo, möjligtvis någon enda kväll när Jeff fortfarande var här. Därefter har jag stupat i säng med mina barn som varit totalt oförmögna att somna före elva på kvällarna. Jag har knappt ens läst något. Däremot har mina barn lärt sig en drös kortspel och kort har vi spelat, herregud vad vi har spelat kort.

Och så har jag tränat. Jag har cyklat och sprungit och gått och om tre timmar ska jag upp och springa 4 x 9 minuter med två minuters gång emellan samt avslutande stretch, allt enligt Tjejmilens träningsprogram. Det är suveränt. Inte för att jag ska springa Tjejmilen men för att jag gärna vill orka springa en mil på en timme. När jag springer ska jag lyssna på Monika Fagerholms sommarprogram. Det blir fint det.

Nu måste jag bestämt sova.

Nej nu räcker det, nu har jag fått nog av hjorton. Jag tycker egentligen mer om att hitta hjortron än att plocka dem och i år finns det alldeles för gott om bär och då är hittandet ingen sport alls. Man bara går ut på närmsta myr och där breder en ocean av oranga små prickar ut sig och ja, sedan travar man runt på ungefär ett och samma ställe i några timmar tills allt är plockat och man är ganska trött på alltihop och vill mest av allt gå hem och dricka kaffe.

Första dagarna är roligast. DÃ¥ gÃ¥r man där pÃ¥ myrarna, lite yr av allt myggmedel man sprejat pÃ¥ sig, och vet inte om man ska hitta nÃ¥gra hjorton alls och sedan plötsligt gör man det och dÃ¥ blir man alldeles lycklig och ropar till sina föräldrar att, “hääär finns det bääär!”De hör dÃ¥ligt bÃ¥da tvÃ¥ och man fÃ¥r ropa högt, vilket har fördelen att björnarna hÃ¥ller sig pÃ¥ behörigt avstÃ¥nd och det är man tacksam för.

Men nu får det vara nog. Det finns massor kvar men nu får någon annan ta över. Förutom på ett par ställen där hjortonen är stora som små plommon, men inte riktigt mogna ännu. De är mina, de ska jag gå och finplocka om några dagar. Sedan räcker det.